Plötsligt stod de där, öga mot öga.
Sveriges största journalistprofiler genom alla tider. Fyllig lejonman mot kronisk skallighet. Skogshuggarskjorta mot kavaj. Public Service mot kommersiell tv. Josefsson mot Aschberg.
Karl Birgersalen i konserthuset i Växjö var tokfull. Full av förväntan, fniss och, uppe på scen, en hel del testosteron.
Robert Aschberg och Janne Josefsson var för dagen inbjudna för att debattera hur långt man gå i sin strävan att klä av makten. Men givetvis var det främst deras egna uppblåsna egon som stod i centrum. Underhållande? Ja. Lite tjatigt? Jo, tack.
Så hur långt får man då gå? Inte jättelångt när minderåriga är inblandade.
Janne Josefsson spelade upp ett klipp från Uppdrag Granskning där han intervjuat tonåriga förortskids i Bergsjön. Med sig på plats hade han en bild på en av Sveriges mest ökända gangsters, Denho Acar. Han gick på hårt med frågor kring vem personen på bilden var, om tonåringarna hade honom som idol och i så fall varför?
Några dagar efter att inslaget sändes nåddes han av rapporter om att killarna skulle blivit misshandlade för sin medverkan. Det är emellertid oklart om uppgifterna stämde. Men familjemedlemmar hade blivit hotade. Och båda killarna i inslaget gick inte i skolan på ett helt halvår efter programmet.
”Jag missbedömde fullständigt vilka koder som gäller i förorten”, konstaterade Josefsson som var tydlig med att han ångrade beslutet att sända inslaget. Trots att han frågar föräldrarna om lov, både en, två och tre gånger.
Han höll dock fast vid att maffiakulturen och ungdomskriminaliteten var viktig att granska, men kanske främst anledningarna bakom.
Aschberg praktiserar 18-årsgräns för sina inslag. Båda var överens om att försiktighet även bör iakttas när det kommer till dolda kameror – det riskerar att underminera journalistens förtroende. Och ljuga ska man tydligen heller inte göra.
Trots att herrarna egentligen är på olika helt olika planhalvor i den svenska journalistiken tyckte Aschberg och Josefsson rätt lika. De var överens om att det ofta gäller att gå ”hur jävla långt som helst.”
Bäst: Självinsikten. Att höra att två så machomarinerade karlakarlar kan ha fel ibland är ljuv musik i mina öron.
Sämst: Gubbigheten. Josefsson och Aschberg är gubbar, och de hymlar inte med det. När får vi en kvinnlig journalistprofil med samma lyskraft?
