Uppdrag gransknings Nils Hansons gräv föreläsning är berömd, med rätta.
– Jaha, nu är det bara sju minuter kvar. Det var ju symptomatiskt.Gräv-nestorn Nils Hanson suckade lite grann när han närmade sig slutet av sin föreläsning i grävandets ABC strax före lunch på Grävseminariets andra dag.
Det han hade kvar att prata om var vikten av att granska sig själv.
– Vi lägger ner massor av tid på att researcha och samla information,
men vi lägger ner väldigt lite tid på att granska att granska oss själva.
Dagen innan hade Hansons kollega Janne Josefsson kallat journalister för den räddaste yrkesgrupp som finns. Vi, som nagelfar, gräver fram information, begär svar och utkräver ansvar.
Vi, som har makten att krossa människor eller höja dem till skyarna, tål inte att bli ställda mot väggen.
Innan Nils Hanson la några få minuter på att prata om vikten av självrannsakan beskrev han den granskande journalistikens kraft att förändra. Genom att gräva fram sanningar och missförhållanden kan journalistik bidra att ineffektiva verksamheter blir rappare, att osunda strukturer försvinner och att dåliga organisationer blir bättre.
Precis så borde vi se på granskning av journalistiken. I kritiken finns det frön till förändring som kan göra att vi blir mer relevanta, får nya perspektiv och idéer som annars aldrig skulle ha slagit oss.
Men i stället tar vi alldeles för ofta kritik av den egna verksamheten som angrepp på självständigheten och vår fria ställning. Det är omodernt, inskränkt och fegt. I förlängningen gör det också journalistiken sämre.
På Lundagård försöker vi ta till oss kritik som vi får för att se om vi kan göra något annorlunda, men även vi kan naturligtvis bli bättre. Särskilt i det snabba nyhetsarbetet på webben är det lätt att glömma bort självreflektionen. Därför är det bra att stanna upp och blicka tillbaka. Varför blev det som det blev? Och kunde vi gjort något annorlunda?
Grävseminariet är ett utmärkt tillfälle till det.
