Säkerhetsarbete kräver ibland att insynen begränsas, men det är en missuppfattning att Universitetsbibliotekets personal skulle ha förbjudits att ställa upp på intervjuer. Det skriver UB:s administrativa chef Kai Ericsson i en replik.
Några journaliststuderande vid LU hade fått i uppgift att utföra en filmad intervju med personal från Universitetsbiblioteket, UB, angående säkerhetsfrågor. I synnerhet var kameraövervakning av intresse.
Dessvärre verkar ett antal missuppfattningar inträffat i kommunikationen mellan mig och studenterna vid detta tillfälle.
Journaliststudenternas absoluta krav var att intervjun skulle filmas. Som de skriver ville varken de säkerhetsansvariga på UB eller LU:s säkerhetschef medverka i bild. UB förklarade flera gånger att det bara är ett fåtal personer som är insatta i säkerhetsfrågorna och vi poängterade att vi gärna låter oss intervjuas men inte filmas.
När det gäller filmning är vi återhållsamma eftersom det är önskvärt att vi vid särskilda tillfällen kan vara anonyma. Därför vill vi inte förekomma mer än nödvändigt på bild. Detta ska dock inte ses som att vi vill mörka eller hemlighålla sådant som är offentligt eller allmänt.
Studenterna undrade om de fick lov att intervjua och filma personalen. Från UB:s sida var vi mycket tydliga med att informera om att vi är medvetna om grundlagens yttrandefrihet och meddelarfriheten och att vi naturligtvis följer dessa regler. Det poängterades att det naturligtvis var fritt fram att fråga personal. Det som möjligen kan ha missuppfattats var att jag tillade att det däremot ska ges tillstånd (och ordnas ersättare) om någon vill avvika från sitt schemalagda pass vid en servicedisk för att ägna sig åt annat, till exempel att låta sig intervjuas. Dessutom ska vi i detta sammanhang inte glömma bort att det också en är rättighet att som enskild medarbetare, säkerhetsansvarig såväl som alla andra, att avböja att medverka i media.
Att UB:s ledning skulle ha förbjudit personalen att medverka är således en missuppfattning. Likaså att det skulle kräva undertecknads tillstånd att uttala sig. Det faller också på sin egen orimlighet att jag både skulle ha klargjort att meddelarfrihet råder, för att i nästa andetag säga att personalen inte får uttala sig utan tillstånd.
Det skall villigt medges att det avslutande citatet inte är välformulerat. Men det bör också påpekas att citatet är taget ur sitt sammanhang, att det är en kortfattad upprepning av vad studenterna fått veta flera gånger tidigare samma dag samt att det är komprimerat till det korthuggna format som SMS inbjuder till.
Det kan tilläggas att UB alltid försöker vara så tillmötesgående med information som möjligt även när det gäller säkerhetsfrågor, så länge det inte underminerar säkerheten. Detta framgår förhoppningsvis i de intervjuer (där vi i två fall avböjde fotografering), om stölder och säkerhet som givits på senare tid; Radio AF (2010-11-04), Lundagård (2010-12-21), Skånska Dagbladet (2010-12-23), Sydsvenskan (2011-01-21) samt Lundagård (2011-03-16, ej publicerat i skrivande stund).
Avslutningsvis: För att vissa typer av säkerhetsarbete ska vara meningsfullt måste insynen i detta till vissa delar begränsas till så få personer som möjligt. Säkerhetsarbete i syfte att förhindra brott är till sin natur sådant att en total öppenhet är en omöjlighet. Jag beklagar om jag inte lyckades förmedla denna grundläggande ståndpunkt till journaliststudenterna.
Kai Ericsson
Administrativ chef, UB
