På tisdagen kommer Nato sannolikt att be Sverige skicka flygvapen till Libyen. Abdulhadi Khalaf, sociolog på Centrum för mellanösternstudier, berättar för Lundagårds Annika Wilhelmson om sin syn på agendan bakom en svensk insats.
”Svenska plan behövs inte i flygattackerna mot Libyen. Det räcker med de plan från USA, Frankrike, Storbritannien och Italien som redan är där. Men Jas Gripen-planen har aldrig testats i krig. De har avancerade vapen- och kommunikationssystem som måste prövas i så realistiska situationer som möjligt och det är anledningen till att skicka svenska plan. De blir mer attraktiva på vapenmarknaden. Dessutom skulle det rättfärdiga att vi betalar flera miljarder för dem i skattepengar. Nu ska vi kolla om de håller för att skydda oss.
Ur ett marknadsperspektiv är det kanske rationellt, men ur en humanistisk synvinkel väldigt cyniskt. Vi vet genom tidigare erfarenheter i Afghanistan och Irak att flygplan inte kan skilja mellan civila och stridande i tätbefolkade områden. Det finns inga smarta bomber. Alla är tillverkade för att döda.
Alla är eniga om att Khaddafi måste bort. Problemet är hur. Antingen genom att bomba civila eller genom en uppgörelse för att han ska lämna landet som Ben Ali och Mubarak. Khaddafi har sagt att han ska slåss ”till sista bloddroppen”. Risken med flygattackerna är att han blir en desperat despot och verkligen gör det, och det gäller inte bara hans blod. Vi borde inte ge honom chans att göra det.
Det är för sent att säga att internationella flygattacker är rätt eller inte. Men vi är inte med än och jag hoppas att några av politikerna är rationella. Att stridstesta Gripen-plan är inte värt människoliv.”
