Studiemedelsutredningen presenterar förslag som syftar till att få fler svenska studenter att plugga utomlands. Det är bra, men utredarna har glömt kostnaderna som följer av att studenter väljer att stanna kvar utanför Sveriges gränser, skriver Lotta Moberg.
Studiemedelsutredningen, som presenterades i slutet av förra veckan, ger flera förlag på hur man kan öka antalet svenska studenter som pluggar utomlands. Dagstidningarna skriver att politikerna vill kunna sponsra studier vid dyra ”prestigeuniversitet”.
Harvard, here I come, tänker jag, och surfar genast in på deras ansökningssida för masterutbildningen i företagsekonomi. Kanske kommer Sabuni att ge mig pengar för att täcka kostnaderna.
Det är klart, studieavgiften är trots allt runt 60 610 dollar (cirka 381 500 kronor) per år. Men då ingår ju böcker!
Lyckligtvis uppfyller inte studiemedelsutredningen alla fantasier kring hur långt regeringen skulle gå för att slippa utbilda folk.
Det visar sig vara en offentlig utredning med mestadels vettiga förslag. Regelförenklingar kring lånenivåer och mindre godtyckliga lånebelopp för olika länder är välkommet.
Men argumenten för att få fler studenter att lämna Sverige kan ifrågasättas. Först och främst sägs samhället spara pengar på att slippa utbilda studenter. De har dessutom högre lön när de kommer tillbaka och betalar därmed mer i skatt. Detta, menar utredarna, innebär samhällsekonomiska vinster på drygt fyra miljarder kronor per år.
Men många studenter väljer att stanna utomlands när det steget väl är taget. Och det finns ingenstans i utredningen en diskussion om de förluster som det kan innebära.
När studenter försvinner efter sin kandidatexamen efter att samhället har sörjt för deras skolgång i alla dessa år, lämnar de Sverige som de potentiellt mest produktiva av medborgare, precis när de är på väg att bli högpresterande skattebetalare. Detta handlar nog om betydligt mer än fyra miljarder.
Utredningen förklarar att högre löner för före detta utlandsstuderande är en motivering för att fler borde plugga utomlands. Visst kan man hävda att man blir smartare av att plugga utomlands.
Men när man söker jobb i Sverige är studierna mest ett tecken på en självständig person som är orädd och företagssam nog att lämna Lund.
Om utlandsstudier mest är ett filter för att ranka studenter kommer inte löner att öka i genomsnitt tack vare att fler varit utomlands. Skulle nästan alla studera utomlands skulle inte detta längre fungera som en stark signal. Utredarna inser också detta:
”Det som till viss del talar för att utlandsstudier är en sorteringsmekanism är att inkomstskillnaderna mellan de som utlandsstuderat och de som inte gjort det ökar med tiden. Utlandsstudier kan då tolkas som en signal på företagsamhet. Denna slutsats korresponderar också med tidigare redovisade studie av arbetsgivarnas syn på värdet av utlandsstudier.”
Sist men inte minst tvivlar jag på att det faktum att de som studerat utomlands har högre lön innebär att alla andra ska vara med och sponsra denna karriär. Att ta pengar från medelsvensson för att ge till dem som i genomsnitt kommer att tjäna betydligt mer än genomsnittet är knappast vad vi förknippar med solidariska transfereringar.
Så vad innebär då utredningens förslag för någon som hoppats att staten skulle stå för kalaset för en doktorshatt vid Yale? Trots att det övergripande målet med utredningen är att finna sätt att öka antalet svenska studenter i utlandet, innehåller den tack och lov inga radikala höjningar av lån och bidrag. Ett statligt bidrag som täcker hela avgiften för en termin vid ett prestigeuniversitet diskuteras, men utan att några konkreta förslag följer.
Själv lägger jag alla drömmar om Harvard åt sidan så länge. Virginia är trots allt lite varmare.
