Dekor, kostym och teknik osar professionalism. Men på det hela taget behandlar Lundaspexarna klassikern Djingis Khan för försiktigt för att det ska bli roligt på riktigt, skriver Max Jedeur-Palmgren.
– Vad är det här för spex? undrar Djingis Khan när han äntrar scenen igen och ser att åtrå har satt krokben för hans söner i belägringen av Samarkand. Hade det fallit på mig att svara just då, i slutet av sista scenen, hade jag nog inte vetat vad jag skulle säga. Det som spelades upp var kanske inte det som jag hade förväntat mig.
När Lundaspexarna firar 125 år, gör de detta genom att sätta upp ett av deras mest kända spex: Djingis Khan. 54 år efter urpremiären sjungs Härjarevisan igen. Alla kan texten, och anden av spexteologins kristusgestalt (Hasse Alfredson) är mer närvarande än på någon annan av Lunds uppsättningar.
Intrigen är enkel. Mongolen Djingis Khan får veta att det fortfarande finns ett rike kvar att plundra. Han vill, men är för plågad av sina krämpor, och överlåter uppgiften till sina söner Djuchi och Djagatai. Köttsliga lustar slår dock in en kil mellan de två, och dispyten förstärks genom listen hos korsriddaren Persson från Perstorp.
En föreställning av Lundaspexarna är av institutionell karaktär. Det sätts upp i AF-borgens Stora sal, man bjuds på sponsorgodis och i pausen kan man lyssna till tweedklädda gubbar som jämför uppsättningen med en på 70-talet.
Hela arragemanget andas tradition, men det är kanske också här den stora bristen finns. Klart att spexets tradition på flera sätt kan vara en tillgång, men här finns en tendens till överdriven vördnad.
Det är ingen hemlighet att det vilar en aura av ålderdomlighet över spexen. Det är en något otidsenlig konstform på glid från huvudfåran av normal underhållningsförtäring. Om man tänker vända sig till fler än bara den innersta kretsen, ställer det krav på spex att våga vara innovativa och anpassningsvilliga.
När min egna nyfikenhet inför den kulturhistoriska traditionen sjunker undan efter ett par minuter, är det inte till förmån av glädje utan snarare en tröttsamhet. Är detta allt?
Sångerna och dess texter verkar bygga på kulturella referenser som jag inte förstår, och måste ha varit roligare för femtio år sedan. De friare replikerna får fylla syftet att aktualisera föreställningen, och bjuder också på några ljusglimtar. Men när nivån främst ligger på att var ”strålande i Japan” känns även detta lite tandlöst. Och när det vitsas om kön är det direkt ta-sig-för-pannan-dåligt.
För den som likt en arkeolog är intresserad av en svunnen tid så är Djingis Khan nog förträffligt intressant. Man får också en otvivelaktig proffsighet i allt som heter dekor, kostym och teknik med Lundaspexarna. Men för den som kommer utifrån och har förhoppningar om att bli underhållen får nog hoppas att spexarna som sätter upp Djingis Khan om fem år, behandlar sitt subjekt lite mer hänsynslöst.
