Feber, ömmande muskler och stora sömnsvårigheter. Caroline Boström hade länge dragits med arbetsrelaterade problem. I början av den sista månaden tog orken slut.
Det är en solig morgon i början av juni 2010. Samhällsvetarkårens vice ordförande, Caroline Boström, 25, har sovit mindre än en timme under natten. Hon kan nästan inte gå, och ramlar i trappan på väg ut från bostaden på Wermlands nation. Med en stukad fot går hon gråtandes till kontoret.
– Jag kom in på kontoret och sa ’nu sjukskriver jag mig’ och sen minns jag inte mycket mer.
När Caroline Boström hade tagit ut sin rätt till att vara hemma en vecka, gick hon till doktorn för att förlänga sjukskrivningen. I stället skickades hon till psykakuten på S:t Lars.
– Läkaren trodde att jag var självmordsbenägen. Det var jag inte. Men det är väldigt svårt för den som är utanför studentlivet att förstå hur det är att vara heltidsarvoderad.
“Tro att man är en supermänniska”
Caroline Boström drogs länge med arbetsrelaterade problem. Förutom sömnbrist och ömmande muskler hade hon fått feber dagarna innan hon sjukskrev sig.
Var det inte någon som såg att du behövde hjälp?
– Det är nästan bara andra som varit sjuka som ser när man mår dåligt. Men när man är på en arbetsplats med endast unga så har man inte rutinerna utarbetade för sådana händelser.
Utöver heltidsuppdraget hade hon även andra förtroendeuppdrag.
– Det är många som tänker att “jag är en supermänniska” i början av sitt uppdrag och tar på sig mycket, jag tror nästan det krävs för att orka. Men efter en tid är det inte särskilt många som skulle ställa upp på ett år till.
Hur kan man undvika din situation?
– Det är viktigt att man lär sig att hitta rutinerna från början. Ser vad som stressar en och varför det gör det, och sedan göra något åt det tillsammans i gruppen. Om man kan lära sig det från dag ett, så kan man nog orka hela året.
Hur mår du nu?
– Den första tiden var det jobbigt, och det tog nog hela sommaren innan jag kunde gå in på kontoret igen. Nu är det bättre.
