Den som vill flytta en syrén i den tusenåriga staden måste vässa knivarna väl.
Där akademien lever och verkar som ett framtidens bålverk blåser sällan förändringens vindar särskilt varmt. Lund slår ständigt rekord i att piska upp lokalkonservatism hos nyinflyttade. Traditionsbrott förblir en dödssynd.
Redan när lundaborna valde att anlägga sin stad i den skånska slättens mest ologiska och oförsvarbara uppförsbacke var envishetens standard satt. I hundratals år stod sedan kyrkan mitt i byn. Nu drivs förändringsovilligheten vidare av exotiska nätverk såsom kvasiföreningen Den Goda Jorden och urtidens försvarare Gamla Lund. Förmågan att formulera ett överklagande kommer med dricksvattnet.
Ohelgd råder inte minst om stadens alla studenter. Att studenterna skulle behöva bo är obegripligt. “Studenterna kommer att dra till sig kråkor, råttor och andra däggdjur” yttrade sig en lundensare om lundafaunan. “Skränigt”, var ordet. När Lunds nation ville bygga om Landsarkivet fick man påhälsning av horder av arkitekter. Byggnaden var ju, liksom halva staden, ritad av Klas Anshelm. Det går bra för studenter att bo, men inte med fönster.
Q kvad i utvecklingens motvind:
Vakna, ni folk, ni som ser hur debatten fördummas
Vakna och se. Har ni öron så hör och förstummas
Vad sker med min stad, detta Lund som ska forma sin framtid?
Vad sker med min stad, som ska se och betrakta sin samtid?
Där Helgo och Anshelm har satts uti staden att råda
ska nya studenter så hysas och bo i en låda,
Där murar av tegel förblir vårat fönster mot världen
Så är traditionen, bevarandet är framtidsfärden
Vad gör det för ont att syrenen i Lundagård blomma?
Vad gör det att jorden i norr kommer forskning till fromma?
En glaspyramid? Det går ej, kommer aldrig på fråga!
Över sådant förslag lyser alltid processandets låga
Det är stadens lott att för alltid få klaga och bråka
Förändring följs än av process mot varendaste kråka
