Debatten vägrar att lägga sig efter den mest uppmärksammade händelsen i studentlund på åratal. Lundagård bidrar till att driva den vidare, men att göra något annat vore att åsidosätta tidningens uppdrag.
Visst, det lät uppseendeväckande redan från början. Svartsminkade studenter med rep kring halsen som blir sålda som slavar på en fejkad auktion på en sittning med djungeltema, om vi skulle lyckas belägga det så var det självklart att det skulle ge reaktioner.
Men när tipset kom på morgonen den 18 april kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att vi knappa månaden senare skulle ha berättat om att en antirasistisk organisation protesterat i ett brev till Europaminister Birgitta Ohlsson, att rapparen Petter manat till nationsbojkott och att den amerikanska medborgarrättsaktivisten Jesse Jackson i ett brev uppmanat utbildningsminister Jan Björklund att se till att svenskarnas kunskap om slavhandeln förbättras.
Det kunde lika gärna ha slutat med några nyhetsartiklar, några reaktioner från företrädare för studentlivet och en intervju med nationsrepresentanter. Nu blev det inte så. Ännu fyra veckor efter den där jobbarsittningen är debatten fortfarande vid liv. På torsdagen samlades knappa 100-talet på Stortorget för att demonstrera mot rasism. Samma sak hände i tre andra städer.
Orsakerna till att det inträffade fått sådan enorm uppmärksamhet är sannolikt många och komplexa, men debatten som vägrar dö visar åtminstone på en sak: Det som skett berör.
I debatten, som inte minst varit livlig i anslutning till det vi berättat på Lundagard.se, kom två huvudläger ganska snart att utkristallisera sig, som i sina huvuddrag finns kvar fortfarande: Vissa ser det inträffade som ett resultat av ett fåtal studenters obetänksamhet, och nu har studentlund fått en väckarklocka som gör att såväl studenter som nationsledare tänker en extra gång på hur utklädnader kan uppfattas av andra. Andra betraktar det som skett som en produkt av en strukturell rasism, som finns i hela samhället men kanske är extra påtaglig i studentlivet.
Efter vårt avslöjande har Lundagård fortsatt att bevaka det inträffade intensivt. Det har blivit för mycket, menar vissa. De som tycker att omfattningen av vår bevakning har varit oproportionerlig hör rätt ofta till gruppen som ser det inträffade som ett enskilt, om än dumdristigt, tilltag. Studenterna tänkte sig inte för, nu har alla inblandade tagit avstånd från det och arbetar med att införa nya rutiner – vad mer finns det att berätta?
Men när händelser på nationer får till följd att det inträffade polisanmäls, anmälaren hängs ut på rasistiska affischer för att sedan stängas av från sin högskola, en av de mest kända rapparna manar till bojkott, två ministrar får ta emot protestbrev varav ett från en amerikansk medborgarrättsaktivist som jämförs med Martin Luther King – då måste vi berätta. I mina ögon vore det tjänstefel av en tidning som har i uppdrag att granska studentlivet i Lund att inte fortsätta följa konsekvenserna av det inträffade.
Bidrar vi då till att debatten blir så långlivad? Sannolikt, ja. Har vi ett ansvar i vad vi väljer att berätta och hur vi berättar om det? Naturligtvis. Vi ska ge så sanna och mångfacetterade bilder som bara är möjligt. Det är därför som det är lika naturligt att berätta om det inträffade och prata med de som tagit illa vid sig som att återge nationens åsikter och intervjua den förman som bjudit in Petter till ett gemensamt arrangemang mot rasism.
Vi har också ansvar för att försöka ta debatten vidare och skapa en konstruktiv dialog om hur studentlivet kan ta till sig det som hänt och utvecklas. Jag hoppas att debattartiklar som ”Nu kan universitetet bli en antirasistisk kraft” och nyheten om den nya värderingsutbildningen kan ge underlag för en sådan diskussion.
