När inbjudan kom slungades Ida Ölmedal tillbaka till högstadiet som hon hatade. Men när hon ändå tackar ja gör hon det med förhoppningen att allt ska vara bättre nu.
Facebook har slagit till. Varje år när syrenerna börjar blomma är risken överhängande, och den här gången hände det.
Någon i klass 9A 2005 får sommarlovsvibbar och lägger upp ett foto på avgångsklassen, taggar alla och snart är frågan om återträff avgjord. Stranden, grillning och brännboll.
Självklart brännboll, sinnebilden av högstadiehierarki. Fysikens seger över intellektet, den där enda tjejen bland killarna i toppen som hyllas för att vara nästan som de, den ultimata skolan för tjejer att acceptera underläge och kokettera med sin egen svaghet.
Men det är inte brännbollen som får mig att tveka. Jag fattar bara inte denna entusiasm över att återuppliva våra absolut sämsta år på jorden.
Den där tårfyllda stunden efter fotot när vi lovade varandra att återses på andra sidan gymnasiet, var min största skräck att jag skulle skämmas över den jag blivit när det väl var dags. Att jag inte skulle ha rest jorden runt, vara tillsammans med en Gustaf Norén-kopia och gett ut min första roman.
Nu är problemet snarare att jag trivs rätt bra med mig själv.
Jag blev inget av allt det där jag krävde av mig själv, men jag blev lycklig.
Och ännu bättre, 9A: jag har börjat gilla er, såhär på avstånd. Ska vi verkligen drömma oss tillbaka till en tid då vi ansträngde oss vårt bästa för att drömma oss bort?
Jag hatade 9A. Jag ägnade större delen av den tid vi delade åt att drömma om idrottsläraren.
Enligt Frida var det en försvarsmekanism för att jag inte var redo att bli kär på riktigt. Även i dag, med nyktrare ögon, tror jag snarare att det handlade om att han var den enda kille i min omgivning som kallade sig feminist och gillade The Knife. Högstadiet är en dom till ensamhet genom hybris, självhat och ömsesidigt förakt.
Det krävs inte så mycket för att vi ska vara där igen. I spegeln ser jag samma ansikte som för några år sedan representerade en uttråkad, självupptagen besserwisser. Ni kommer att se mig och minnas mig sådan.
Det krävs bara ett ”jaha du skriver, jamen du gillade ju alltid dikter och sånt” för att innötta självbilder ska vakna till liv och göra mig precis lika ful och pretentiös som ni minns mig.
Jag hatade högstadiet, men innerst inne har jag alltid älskat mitt 9A. När jag till slut trycker ”Kommer” är det med en enda förhoppning: att få konstatera att allt är bättre nu.
