Lunds studentteaters Utrensning är ambitiös, och skådespelarinsatserna är briljanta. Men efter mängder av slagsmål och dörrsmällar känner Lundagårds Mette Mjöberg Tegnander att föreställningen hade sagt mer om mindre hade berättats.
– Du vet väl att du är en hora? Så inleds Utrensning av Lunds studentteater. På en blurrig video syns den unga Zara förnedras av sin hallick.
Scenen är nedsläckt och man skulle kunna höra en knappnål falla. Det enda som hörs är Zaras upprepanden om att hon är en hora.
När videon tar slut och ljuset tänds förstår vi att Zara både lyckats rymma från hallicken och mörda honom.
Nu är hon jagad av hans kompanjoner. Hon söker sig till den äldre kvinnan Aliides hus. Pjäsen, som är baserad på Sofi Oksanens roman, handlar om relationen mellan de två kvinnorna som så småningom visar sig vara släkt. Zara har medvetet letat upp Aliide.
Pjäsen börjar vid Sovjetunionens fall och Aliide lever ensam i sitt hus. Men Zaras närvaro väcker gamla minnen till liv från den sovjetiska ockupationen av Estland.
Då var Aliide ung och olyckligt förälskad i sin systers man, som var motståndare till kommunismen. Därför var Aliide tvungen att hjälpa till att gömma honom.
Två skådespelerskor skildrar Aliide, som ung och gammal. Det är Julia Wedberg och Therese Lindmark som gör fantastiska insatser. Det riktigt glöder om dem och deras samspel är intensivt och naturligt. Den äldre och den yngre Aliide befinner sig båda på scenen större delar av föreställningen. Emellanåt samtalar de med varandra vilket gör att övergångarna mellan dåtid och nutid flyter på smidigt. Det är en fräck och kreativ lösning, som fungerar utan problem.
Men jag kan ändå inte låta bli att bli besviken på Utrensning. Trots att jag verkligen uppskattar draman som handlar om just kvinnor och låter kvinnor vara något annat än endast mammor eller någons fru. Men tyvärr lyckas inte ”Utrensning” riktigt med det.
Även om Zara varken är mor eller fru så berättas det om och om igen att hon är prostituerad. Ibland känns det som om ordet hora är med i varenda replik under de två timmarna. Att hon är ett offer för människohandeln förstår jag redan från den allra första scenen. Hon har trasiga strumpbyxor och rufsigt hår och jag blir lite besviken.
För det känns som en sådan klassisk skildring av en så kallad trasig kvinna. Jag har sett det förut. Jag förstår att det är ett sätt att visa på den hårda miljön och kvinnors utsatthet, vilket i allra högsta grad är viktigt.
Dock jag skulle vilja veta något mer om vem Zara är som person, för att faktiskt kunna känna mer med henne och engagera mig i hennes öde.
Jag önskar att regissören hade vågat lita mer på oss i publiken. För som åskådare förstår jag undertonerna och konflikterna. Men likaväl ska alltid någon av karaktärerna bokstavligen förklara sammanhanget i en replik.
Jag känner mig dumförklarad och irriterad över att få allting skrivit på näsan.
Kanske beror det på att det är en historia som återberättas och att vissa händelser inte kan föras fram på annat vis. Men i så fall skulle jag i varje fall vilja bli lurad att tro, att karaktären verkligen pratar till varandra. I stället känns det ofta som om replikerna endast är inlagda för att förklara sammanhanget för mig i publiken.
Det märks att Lunds studentteater haft höga ambitioner när de satte upp föreställningen och det hedrar dem verkligen. Men kanske är ambitionerna aningen för höga.
Föreställningen har för många långa obekväma konstpauser som endast drar ned på tempot. Den hårda miljön illustreras med för många vilda slagsmål. Det är för många dörrar som smäller igen och nävar som dunkar hårt i bordet för att det ska kännas trovärdigt.
I några scener får Aliide brutalt huvudet nedtryckt i en skurhink med vatten. Scenerna är otäcka och så klart där av en anledning. Men jag tycker inte riktigt att det fungerar på en teaterscen. Kanske på filmduken, men inte på scen för det blir lite för dramatiskt. Det är nästan på gränsen till frosseri.
Jag kan inte låta bli att tänka att det allra otäckaste i många fall är det som inte sägs. Det som åskådaren själv får fantisera ihop med hjälp av olika pusselbitar och ledtrådar från pjäsen. För det klarar jag av som åskådare. Jag behöver inte få detaljrika beskrivningar av våldtäkter på småflickor eller se Zara förnedras på en suddig video i början.
Att berätta allting är inte alltid det bästa sättet att skapa den där kallsvettiga och otäcka stämning som jag tror Lunds studentteater ville komma åt.
