Varje utbränd heltidare är en för mycket, men det finns en fara i att omedelbart begära utbyggd studenthälsa. För mycket omsorg kan slå tillbaka på studenterna själva, skriver Lotta Moberg efter Lundagårds undersökning om pressen på heltidarna.
Som student ska man vara superaktiv, social och högpresterande och alldeles, alldeles perfekt. Denna idealbild kan knäcka vem som helst.
Så många vill så mycket, och det är så lätt att falla ner i fallgropar av stress.
Att kräva att universiteten tar ett större ansvar för studenternas liv vid sidan av studierna kan te sig som en naturlig lösning på en ohälsosam situation. Det är exakt vad den amerikanska modellen går ut på. Men folk här verkar inte stressa mindre på grund av detta.
Och i det långa loppet kan det snarare leda till mera stress, inte mindre.
Charles Murray en av de mest högljudda kritikerna av det amerikanska universitetslivet, och han talade nyligen på den liberala tankesmedjan Cato Institute. Förutom att studenterna inte blir så mycket klokare, menade han, leder för mycket studentservice till att ungdomarna inte lär sig att klara sig själva.
Han har en poäng. Många amerikanska universitet har en studentservice som mer eller mindre ersätter föräldrarna. Med studentkortet från George Mason University åker alla gratis med stadsbuss och får fri tillgång till något av universitetets toppmoderna gym. Universitetet har sin egen polis, samt huserar hela 31 restauranger, snabbmatsställen och caféer.
Föräldrar kan fortsätta att ta hand om sina små med universitetets egna kontokortssystem, där de sätter in pengar över nätet på ett kort som sedan bara kan användas för att köpa mat och saker på universitetsområdet.
De flesta studenter som bor på campus måste dessutom ingå i universitetets ”meal plan”, där man betalar en klumpsumma för att under terminen bli serverad alla måltider i kafeterian. Och självklart ska man inte behöva städa mer än sitt rum om man bor i korridor.
Universitetet skickar städhjälp som tar hand om alla gemensamma utrymmen inklusive toaletter och tar ut soporna. Som om mamma aldrig försvunnit ur ens liv.
Utan detta daltande och med alla föreningsengagemang till buds, är de första åren på universitetet i Sverige ett utmärkt tillfälle att lära sig att konsten att få vardagssysslor, studier och brinnande engagemang att gå ihop.
Det är smärtsam att inse att man inte alltid kan leva upp till sina egna krav. Men att lära känna sina gränser blir en värdefull erfarenhet inför framtida större åtaganden.
Dessutom verkar daltandet inte ha någon effekt. En enkätundersökning 2009 fann att 85 procent av amerikanska studenter dagligen kände sig stressade, och att 70 procent funderat på att söka psykologhjälp.
Studenthälsan kan fånga upp några, men ett universitet kan inte lära ut hur man finner balans i vardagen. Jag hoppas bara att Sverige inte går mot den amerikanska modellen.
På lång sikt kan det hjälpa mer än det stjälper att lära sig att känna igen en vägg innan vi går in i den.
