Turneringen på Parentesen mildrade den brännbollsångest som Maria Rosén burit med sig sedan högstadiet. Men efter att hon förlorat och fått plocka upp fiskrens fick hon nog.
Vi stod på rad och väntade i spelargången. Adrenalinet brann, nervositetens fjärilar pirrade i magen och jag kände mig beredd att kämpa, redo att segra. Enade vandrade vårt lag ut på planen, till tonerna av Chariots of fire.
Publiken jublade och pressens kameror blixtrade. Tiden var inne för den match som alla hade väntat på. Sopfinalen i brännbollsturneringen på Parentesen.
Jag hade trott att brännboll hörde en förgången tid till. Det var det där som man lekte på blommigt skoj på sommarlägret och spelade på blodigt allvar i skolturneringen.
På lägret hette det att ”vi träffas på scoutgården Vitsippan och grillar korv och spelar brännboll och myser”. På högstadiet hette det att ”nu tar du tjejracket för fan, annars är det ditt fel om vi förlorar mot 8A!”
På så sätt grundlades brännbollstraumatiseringen redan i tidig ålder, och ett starkt brännbollshat föddes. Därför blev ett av mina första beslut i vuxenlivet att lägga brännbollsracket på hyllan. Jag skrattade gott åt alla som hade tagit den där hittepåsporten på så stort allvar och bestämde mig för att lägga ångesten bakom mig för evigt. Tills den dag jag flyttade till Parentesen, vill säga.
Redan första dagen, vid första mötet med mitt livs första korridorare hörde jag talas om brännbollsturneringen. En turnering som togs på största allvar. Han berättade för mig om gruppspel och sopfinaler, om laguppställningar och finalfester och om att ”alla ska med”. Och jag tänkte i mitt stilla sinne: ”Haha, det är vad du tror, pysen!”
Tre månader senare hade jag upplevt min första brännbollsturnering på Parentesen. Vårt lag hade tränat i vått och torrt, peppat, valt kampsång och gått igenom spelteknik. Det räckte hela vägen fram. Hela vägen fram till nästjumboplacering och sopfinal, vill säga.
Så året efter kämpade vi ännu hårdare. Men ändå hamnade vi sist och fick äran att plocka upp alla fiskhuvuden, vattenballonger, burkar, fåtöljer och bullar som våra fans på balkongen hade prytt planen med.
Besvikelsen kunde inte ha varit större om vi hade åkt ut VM i fotboll, och äckelkänslorna var värre än om vi hade varit tvungna att städa bajamajorna efter Siste april.
Men den gemenskap vi hade i vårt lag var det i alla fall inget fel på. Den enighet vi delade när vi fick plocka upp femton ton äckligt skräp efter sopfinalen skulle ha gjort varenda scoutkår stolt.
Och sedan följde pizza och den största hemmafest mina ögon skådat, när hela Parentesen förvandlades till en dansande, bubblande, musikdunkande folkfest, och det brännbollshat som jag bar med mig sedan barndomen övergick i en splittrad hatkärlek.
Kärlek till idrottens gemenskap och hat till den bittra förlustens äcklighet. En äcklighet som jag, i ärlighetens namn, inte känner något behov att själv någonsin bli föremål för igen.
Med två sopfinaler och många matcher på meritlistan har jag därför beslutat att dra mig tillbaka och avsluta min brännbollskarriär. Man ska sluta när man är på topp, sägs det ju, och i år kände jag att det var dags för mig att släppa fram nya förmågor.
En ny ung generation väntar på att träda fram och slå lyrbollar, ramla in i buskarna, bli bränd och träffas av mögliga ostbullar och gamla korvar.
I stället hejar jag fram finalen och sopfinalen från första parkett i vårt trygga kök. Och som gammal brännbollsspelare tycker jag ändå att det är helt okej att gå på finalfesten, som belöning för förtjänstfulla insatser under många brännbollsmatcher.
HELGENS MÅSTEN
Fredag: After-workens konst måste vi bemästra när vi väl kommer ut på arbetsmarknaden. Börja öva redan i kväll med after –studies på Freda’ kök och bar på Västgöta nation.
Lördag: Ring din polare på Parentesen och skaffa en biljett i kväll till Lunds mesta brännbollsfest. Brännboll är ju lite som fotbolls-VM, även den som inte gillar sport kan ju njuta av festligheterna den medför.
