I debatten beskrivs ofta studieavgifterna som en nödvändighet. Det är sant att någon måste betala för utbildningen, men det är oriktigt att det inte kan göras gemensamt. Regeringens skattesänkningar skulle räckt till fri utbildning för alla flera gånger om, skriver Jesper Alex-Petersen.
Det finns de som inte ser avgifter på högre utbildning som ett problem utan som en nödvändighet. Som vissa dessutom tycker är önskvärd.
Det goda argumentet från deras sida är att utbildning kostar och någon måste betala. Vad man dock måste inse är att alla som säger att avgifter krävs för att vi ska ha en bra utbildning ställer upp en falsk dikotomi.
Alternativen i en dikotomi måste vara uttömmande och exklusiva för att den ska bli sann. Det uppfyller inte avgifter eller dålig kvalitet-argumentet.
Många förbiser också grundförutsättningen för att kunna värdera föreslagna alternativ, och det är frågan om vad högre utbildning kostar.
Är det sant att utbildning är underfinansierad och skulle det vara omöjligt att finansiera gemensamt?
Utbildningen i högskoleväsendet kostade cirka 19 miljarder 2007. Som en parantes kan nämnas att kostnaden för utomeuropeiska studenter uppskattades vara 518 miljoner det vill säga 2,8 procent, samma år. (Uppgifterna hämtade från Lina Ahlins kandidatuppsats, skriven på den enligt en del underfinansierade Ekonomihögskolan i Lund).
Med tanke på att regeringen sänkt skatter med över 100 miljarder sedan 2006 kan man redan här undra hur någon kan komma till slutsatsen att avgifter är det enda sättet att finansiera en bättre högskola.
Nästa fråga är förstås vad en absolut siffra säger, miljarder schmiljarder så att säga. Jämförelser krävs för att komma vidare och dem finns.
Inom Sverige kan vi jämföra över tid. Svensk högskola har byggts ut de senaste två decennierna och många befarar att kvantitet har gått före kvalitet.
Utbyggnaden är absolut inget unikt för Sverige, 13 OECD-länder utökade högskoleutbildningen mer än vi gjorde mellan 2000 och 2007.
Fem länder matchade också ökningen av utbildningar/studenter med ökade resurser. Sverige gjorde det inte. Och här kan man förstås säga att det finns visst fog för en kvantitet-kvalitetjämförelse.
Men om man säger att enda alternativet är att minska antalet utbildningsplatser för att öka kvaliteten, konstruerar man förstås än en gång en falsk dikotomi.
Högskoleutbildningen utökades med mindre än 20 procent vilket skulle innebära att fyra miljarder räcker för att vi ska ha lika stor finansiering nu som 2000. Om vi avskaffar RUT och ROT-avdragen har vi fem gånger så mycket.
Så varför försöker vissa att hävda att avgifter är enda vägen framåt? Är det för att det är lättare än att erkänna vad man röstat på?
(Vidare kan man fråga sig om det inte är tveksamt att införa avgifter med argumentet att svenska universitet håller låg kvalitet trots att vi tar täten när det gäller top-500 universitet, utslaget på befolkning? Men det får bli en sak för nästa krönika.)
