Klassanalysen blir allt suddigare och arbetarklassen har gått ner för räkning. Samtidigt smyger sig det kränkande begreppet white trash in i vänsterns finrum.
Under en rafflande scen i filmen När lammen tystnar frågar Hannibal Lecter agent Starling ”you are not more than one generation from poor white trash, are you?” I självbiografin Jag vet varför burfågeln sjunger skriver Maya Angelou att barnen som busade i hennes mormors affär var ”white trash”. Den amerikanska kulturen är fylld av beskrivningar som hänvisar till människor som uppfyller någon slags idealtyp av white trash.
En av de första gångerna som white trash dyker upp i ett litterärt verk är i Harriet Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga (1852). White trash syftade till att beskriva vita amerikaner som arbetade hos slavägande patroner. Det var den arla amerikanska arbetarklassen – med vitt pigment, som kallades för white trash. Gemensamt för människorna som tvingas bära epitetet white trash är att de saknar ekonomiskt och/eller kulturellt kapital.
White trash är inte bara en beskrivning av människans karaktärsdrag – utan hela människan är white trash. Hela individen injicieras med smädelsen. Som alla glåpord med etniska antydningar, så är även white trash avhumaniserande. Uttrycket skymmer sikten för individen som reduceras till en billig schablon.
I USA har white trash främst använts för att särskilja de vita arbetarna från de högre vita klasskikten. Det var ett verktyg för att vända bort blicken från ekonomiska orättvisor, och i stället låta resurssvaga grupper bära den sociala skammen för ett oskäligt samhällssystem. Men i Sverige har arbetarklassen rätt och slätt kallats för arbetare. Ett ord som den svenska arbetarrörelsen i stället fyllde med positiva associationer. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har exempelvis studerat hur arbetarrörelsen skapade en positiv bild av den ”skötsamme arbetaren”.
Den svenska arbetarklassen har varit en spjutspets som under modernitetens framväxt la beslag på problemformuleringspriviliegiet. Men i dag ekar rörelsens Folkets hus lokaler tomma på aktiva arbetare. Bilden av den dygdige arbetaren är för länge sedan förlegad. Arbetarklassen är försvagad och in träder begrepp som white trash – rakt in i rörelsens finaste salonger.
”Människorna som man stänger in på riktigt är white trash”. Så säger Liv Strömquist, redaktionsmedlem i P3:s Tankesmedjan, om människor som deltar i dokusåpor. Strömquist är serietecknare och gjorde nyligen en första maj-affisch till Aftonbladet kultur. När Jan Guillou deltog i P1:s Bokcirkeln kallade han en arbetarfamilj i Joyce Carol Oates roman Blonde för white trash.
Gunder Andersson på Aftonbladet kultur beskrev nyligen Ola Nilssons roman Änglarna som en ”stark skildring av white trash i Sverige”. Änglarna handlar om en grupp ungdomar på landsbygden. Det är förvånande att Gunder Anderssons språkbruk passerade Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborgs röntgenblick för klassförakt. En rad vänsterdebattörer har också mumsat i sig sin beskärda del av white trash.
Även ABF (Arbetarnas bildningsförbund) har gottat sig i white trash och det förekommer i deras bok De på andra sidan vägen. I boken får en ung man som arbetar på ett telekomföretag den kränkande frågan: ”Vad säger du om jag kallar dig white trash?”.
Men det är inte bara vänstern som har gjort sig bekväm med denna gliring. I de småborgerliga salarna vid Lunds universitet kan white trash poppa fram ur de mest kultiverade samtalen. Begreppet figurerar slentrianmässigt i rikspressen och förekommer flitigt i folkmun. Det används för att riktigt krydda till sörjiga beskrivningar av utsatta människor.
Att prata om människor som skräp kan vara ett motbjudande språkbruk, men det är inte ett etniskt nedsättande uttryck. Det är först när man lurar in människors hudfärg som nidordet laddas med en etnisk vink. Uttrycket är också bemästrande då det är människorna – där nere – som kallas för white trash.
Det är förstås lika enfaldigt av vem som helst att kokettera med termen white trash. Men det är anmärkningsvärt hur white trash har nästlat sig in hos den intellektuella vänstern i Sverige. Det sker samtidigt som arbetarklassens röst i den offentliga debatten har tynat och klassanalysen utarmats.
Till skillnad från borgerliga intellektuella, så utger sig vänstern i större utsträckning för att försvara människor från det lägre samhällsskiktet. Den intellektuella vänstern är inte trovärdig i sin värdegrund när de sparkar nedåt.
Den typiska finten är att avfärda white trash som ett problematiskt begrepp, eftersom människor med ett vitt pigment utgör majoriteten av invånarna i landet brunsås. Det hade dock varit att fiffla bort den principiella frågan, eftersom vi aldrig bör se mellan fingrarna när det gäller glåpord med etniska förtecken.
Sverigedemokraterna hämtar näring till sitt existensberättigande genom att utmåla sig som martyrer gentemot det så kallade kulturetablissemanget. Hur fiffigt är det att teskedsmata en hungrig sverigedemokrati med snaskiga argument? När Sverigedemokraterna beskyller den intellektuella vänstern för kulturelitism står den fullkomligt handfallen.
Då har Sverigedemokraterna fångat kultureliten i sitt fasta grepp. Om något kan utlösa ett förakt mot kulturetablissemanget bland Sverigedemokraternas fotfolk så är det sjaskiga begrepp som white trash. White trash öppnar nämligen upp för följande resonemang: använder ni etniskt laddade okvädingsord så gör vi också det.
