I dagarna blir Ida Ölmedal ny redaktör för Lundagård. I sin sista studentlivskrönika skriver hon om Lunds sorgligaste och vackraste månad – och ber läsarna att följa med på resan.
Det blixtrar utanför fönstret. Vi har varit ute i hällregnet och jagat varandra barfota i gräset tills åskan kom för nära. Någon kokar te. Jag bestämmer mig för att vi måste göra det nu. Ju längre jag väntar, desto smärtsammare blir det.
Hon gråter stilla när vi kramas. Jag pratar om Skype och mejl. Men innerst inne vet jag att något tar slut här. Inte en vänskap, men en tid i mitt liv. Matildatiden.
I tre år har det bara varit ett stenkast mellan mig och henne. Nu är det snart ett världshav. Aldrig mer kryddigt te i röda bäddsoffan, hennes klara starka sång vid diskhon, flanerande kring Vildanden där man går ett varv till, och ett till, för att promenaden inte räcker till allt man har att säga.
Fyra dagar tidigare har jag stått i klarnande morgonljus och med rinnande festsmink betraktat den sista av tre avgående tidningsredaktörer vingla hemåt, bort, tillsammans med en era i mitt liv. Kvällen innan har jag nickat ivrigt till orden ”Whenever you’re in United States…”
Juni är Lunds vackraste och sorgligaste månad. Ibland undrar jag hur många man tycker om som måste försvinna innan en hemstad blir en avskedens stad. Jag har viskat mantrat för mig själv: värt det, värt det, värt det. Livet ska inte vara lätt, det ska vara rikt. Jag tror att jag har hört en sommarpratare säga det någon gång. På en plats i livet och landet där vänskapen är ovanligt intensiv och ovanligt kort, börjar jag greppa vad det betyder.
Den här krönikan är också ett avsked. Detta blir min sista studentlivskrönika i City och på Lundagard.se. Jag tar över en av de tomma redaktörsstolarna i AF-borgens runda torn. Därifrån, och från alla hörn i staden som förblir min älskling, vill jag göra Sveriges mest angelägna studenttidning. För studenter, med studenter, bland studenter. Var med genom att tycka, tipsa och träta i Lundagård. I tidningen, på webben– eller på vår redaktion som står öppen för läsarna nästan jämt.
Nu kör vi. Tack och kram.
