I förrgår kom jag på att jag skriver en blogg jag inte ens ägnat en tanke på två veckor. Som nog inte är helt ovanligt blev sista veckan på den latinamerikanska kontinenten följd av den första tillbaka i Sverige otroligt fullspäckade och omtumlande. De sista två veckorna tillbringades i Buenos Aires med bland annat studier på mitt gamla universitet i sällskap av utbytesstudenter från Lund samt sorgliga farväl. En vulkan började spotta aska i Chile och under ett par veckor stängdes och öppnades flygplatsen i Argentina fram och tillbaka. Jag, som egentligen hade min returbiljett från Bogotá med bara fem timmar mellan flygen, kände mig rätt orolig över att inte komma iväg och då inte heller ha rätt till någon typ av ersättning för ny biljett mellan Bogotá och Köpenhamn.
I slutändan avgick dock samtliga flyg som beräknat och studien fortskrider nu på hemmaplan. Transkriberingarna har tagit mycket mer tid än jag beräknat. I slutändan blev det 19 intervjuer som var och en ska översättas från spanska till engelska. Min svenska hjärna är inte van att behöva översätta mellan dessa två språk och det är förvirrande (glad att jag inte bestämde mig för att bli tolk som jag drömde om under någon period). Resultatet blir engelska dokument med inslag av svenska och spanska.
Idag har jag suttit uppe på Alfahuset och gjort mitt bästa för att bli klar med den sista eftersläntraren. Efter ett antal försök utan större framsteg har jag dragit mig för att transkribera denna. En senator fick (antagligen inte helt ovanligt) kasta om i sitt schema och i slutändan ge intervjun mellan två debatter . Vi träffades därför i kongressens fikasalong medan den var fylld till bredden med andra kongressledamöter som tjattrade på minst lika högt som mitt intervjuobjekt. Trots att en ljudtekniker arbetat med filen kan jag fortfarande inte ens höra hälften av vad som sägs. På det börjar det nu närma sig två månader sedan intervjun gjordes och minnet har vid det här laget falnat ganska ordentligt.
Skulle jag i framtiden jobba med kvalitativa intervjuer igen har jag i alla fall lärt mig den hårda vägen att inte intervjua i folkfyllda rum samt att försöka transkribera så fort som möjligt. Ibland är det skönt att fortfarande vara student och veta att allt inte behöver bli perfekt då en ju fortfarande är på upplärningsstadiet.
