Traditionsrik och förväntansfull längtar Erik Neppelberg till terminens början, den femte högtiden. Men vad händer när man börjat jobba? Följ med på en resa efter examen.
Jag älskar skolstart. Jämte jul, nyår, påsk och midsommar skulle jag vilja kalla det min femte stora högtid. För mig har sommaren oftast varit en enda lång uppladdning inför dessa första veckor på höstterminen och inte minst själva första skoldagen. En dag till bredden fylld av förväntan och spänning. Men vänta. Det är något som inte stämmer. För första gången på 18 år så blir det ingen skolstart. Jag har ju börjat jobba. På riktigt. Men kan verkligen en hel högtid bara försvinna sådär?
Kommer jag aldrig mer att få uppleva dagarna före då jag alltid brukar köpa mig någon ny ”börja skolan-pryl”? En bra penna, ett snyggt skrivblock och en fin kalender? Och sedan att få klä mig lite extra tjusig. Från att på den första dagen i första klass, sju år gammal få ta på mig min rosa ”gå till skolan”-keps, till att på första dagen på universitet ta på mig en ny välstruken skjorta. Aldrig mer?
Den spända känslan i klassrummet. Riktade blickar när man gör entré. Var ska jag sitta? Vem kommer jag att gilla? Eller vem kommer att gilla mig? Tröskeln i att våga vara sådär osvensk. Att våga sätta sig bredvid och kanske inte lämna en stol emellan. Att faktiskt våga säga hej till någon man aldrig träffat förut för att personen verkar snäll, och sedan konstatera att man faktiskt har fått en ny klasskompis. Och en lärare som frågar om det finns någon Erik Nettelberg eller kanske Meppelberg eller varför inte Nepperterp, i klassrummet? Aldrig mer?
Jo, faktiskt, lite mer. För jag ljög nämligen tidigare. Jag ska visst plugga i höst. En kvällskurs i idé och lärdomshistoria 7,5 hp, och på uppropet då ska jag banne mig ha på mig både en ny skjorta och såklart min rosa ”gå till skolan”-keps. Jag ska bli klasskompis med alla och min lärare får kalla mig precis vad hen vill, för att det är första skoldagen och jag älskar skolstart. Det är min högtid.
