Jamen det där gick ju bra ju! Bussen kom i tid, jag hittade dit och på vägen in i byggnaden sprang jag på Mimmi, en gammal kollega. Jag blev mycket glad när hon sa att hon också skulle gå Beteendevetarprogrammet.
Det är en stor klass. Så stor att jag undrar om jag kommer att lära mig alla namn, kanske lagom tills vi tar examen om tre år. Nästan alla är 20 år och har långt blont hår (grov generalisering naturligtvis). Bara en till så vitt jag vet som har barn så jag är så glad så glad att Mimmi går där också så vi kan sitta som två panchisar och säga, hmhm, MIN erfarenhet säger mig att… Host host, när JAG jobbade på bla bla på alla lektioner. Usch, stackars våra klasskompisar. Nu ska jag inte dra in henne i det hela dock, det blir nog bara jag som beter mig som en sådan viktigpetter.
Lärarna var nog ungefär som jag hade föreställt mig dem och det fanns egentligen bara en sak som ”störde” mig. De sålde in sina områden så bra att jag nu är helt förvirrad om vad jag ska ägna min framtid åt. Psykologi, men ja så roligt, läran om själslivet som studierektorn lite motvilligt gick med på att kalla det, det är ju så himla intressant, klart jag ska specialisera mig inom det. Sen kom sociologen och bara scchadäääng, sålde in sociologin så att jag redan ser mig själv sitta och forska i alla relationer hit och dit och skriva långa avhandlingar kring hur vi interagerar med varandra. Pedagogik, nja det lät inte riktigt som något för mig men så öppnade lärarinnan med att säga ”Jag heter, (ja vad hon nu heter, jag har som sagt lite svårt att komma ihåg namn) men det är ingen som har presenterat mig, för jag är kvinna och kvinnor är ju inte så viktiga”. Något sådant. Så vasst. Så sant. Sen sa hon att vi inte kommer att diskutera sånt vi redan vet utan det vi inte vet (jag kan inte skriva allt som folk sa ordagrant, jag har inte världens bästa minne men ni fattar andemeningen.. ) och både jag och Mimmi bara ah, det här är grejen! Då får ni förstå att vi har jobbat på kontor i 100 år, och de här presentationerna som skedde i power point mestadels inte skiljer sig så mycket från de otaliga presentationer man genomlidit år efter år, bara med skillnaden att den här gången stod det saker man intresserar sig för och inte teknik och försäljningssiffror på skärmen.
Vi fick finlunch också på Tegnérs, det blir nog den enda gången vi äter där med tanke på den nya studentbudget man har. Det var gott, och jag passade på att förhöra alla stackare som satt runt mig om vad de kom från och vad de hade gjort senast. Alla var överens om att det här verkar ju hur kul och intressant som helst. Men jag undrar ändå – Ni som läser på universitetet, varför gör ni det? Läser ni det ni verkligen brinner för eller studerar många av er pga brist på arbete? Tell me, jag ska ju specialisera mig inom sociologi. Eller psykologi. Eller kanske pedagogik. Nä, det slutar nog med att jag läser tre år av varje, nio år och blir en inbiten akademiker, precis som min nya klasskamrat (kursare?) Heinrich.
