Hörni, tack för kommentarerna! Så trevligt att vi kan ha en dialog här tycker jag, och att ni lär mig grejer om studentlivet som jag inte kan. Tack Thomas N och JJ, jag blir så glad när ni tar er tid att förklara hur det fungerar. Och att Jonas321 reagerar, med rätta, på offerkoftor, vi delar den aversionen. Varje gång jag ser att det har kommit en kommentar på något inlägg hajar jag till, främst av glädje men även av lite nervositet, jag bara väntar på att något krusbär ska komma och såga mig totalt. Kanske med all rätt också, jag läser inte någon litteraturlinje, går ingen skrivarkurs och har inga ambitioner att skriva ett litterärt mästerverk. Jag tyckte bara att det skulle vara lite kul att våga uttrycka sig skriftligt för en gångs skull, och stå för det också. Som en liten personlig utmaning. Men det är skitläskigt, det är det. Jag står nästan hellre och talar inför en hel klass, eller ännu värre, än hel skola, än skriver här, så ni förstår kanske att jag blir alldeles varm när någon skriver något snällt. Jag tycker om såna människor.
Men även de lite bitska kan vara en spark i röven och ett incitament till att hela tiden försöka bli bättre. Som när Kalle Krusbär undrar om det inte ställs några som helst krav på en ”skribent” här. Jag och min syrra skrattade högt när vi läste det, för det är ju sant. Jag är ingen meriterad skribent, jag är novisch och förälder och Lundagård ville nå ut till den målgruppen också eftersom vi är en del av dem som studerar. Därför skriver jag här.
Nu ska jag fortsätta med min buddistiska text, det är då fan vilken tid det tar. Men jag älskar det, hoppas ni andra också får feeling av era hemarbeten.
