Christiania jubilerar på randen till den största förändringen i sin historia. Väntar en ny gryning vid horisonten?
Den 27 april 2011 stängs portarna till fristaden Christiania i centrala Köpenhamn. Det är första gången i dess 40-åriga historia. Efter år av stridigheter med danska staten står medborgarna inför sitt kanske svåraste dilemma någonsin, och samhällets grundpelare står på spel. Men skaran som samlas kring borden har grånat sedan de fastslogs.
På förmiddagen den 26 september 1971 drar sex unga fritänkande fram genom Christianshavn. De är utrustade med flaggor, sprayburkar och oladdade gevär. Målet är det övergivna kasernområdet. “Ett nytt land”, kallar de det. Några timmar senare kan man läsa på en av portarna längs Langgaden: Leve Christiania – en fri stat.
Snart uppmanar den radikala tidskriften Hovedbladet köpenhamnsborna att emigrera till den nya staten med linje 8.
Journalisten Jacob Ludvigsen, pressfotografen Ernst Harry Nielsen och deras fredligt beväpnade vänner är inte de första nybyggarna. Medan regering och kommun bråkat om rätten till det natursköna området, har hippies och barnfamiljer i de kringliggande arbetarkvarteren haft det som tillflykt undan trängsel och bostadsbrist. Men efter denna Christianias födelsedag, välplacerad mitt under ett regeringsskifte, strömmar nu människor in från alla delar av Danmark och världen. Med sig har de drömmar om gemenskap, frihet och engagemang för miljö och rättvisa.
När regeringen väl inser att det attraktiva området tagits över är det för sent. 1973 kapitulerar den socialdemokratiska regeringen, åtminstone tillfälligt, och utser Christiania till ett socialt experiment.
40 år senare står urchristianiten Britta Lillesøe på golvet i sin ombyggda militärvilla och gråter. Runt omkring henne ligger hundratals sköra tidningsurklipp, utspridda till tork. Ryggen värker efter flera dagars hårt arbete med att försöka rädda vad som räddas kan av källararkivet efter den värsta översvämning Köpenhamn drabbats av på åratal.
På golvet breder en brokig fristadshistoria ut sig. Gatuteater mot kärnkraft och lekande barn i gummistövlar och stora tröjor blandas med tunga rubriker om drogtillslag och ständiga stängningshot från regeringen. Christianias historia rymmer tårgas och dödsskjutningar. Den helt öppna cannabisförsäljningen har lett till rena gängkrig mellan konkurrerande ligor och aggressiva polisrazzior. Men historian rymmer också en blomstrande musikscen och kulturkollektivet No Fucking Sponsors bokningar av stjärnor som Bob Dylan. Det är en historia som är lika mångfacetterad som väldokumenterad.
– Det har aldrig funnits någon gemensam ideologi. Christianiterna är svarta får ur alla klasser förenade, säger Britta Lillesøe.
Efter nästan ett halvt sekel står det klart att Christianias själ, till skillnad från vad de tidiga erövrarna kanske tänkt sig, inte är en ny samhällsordning. I stället är det något annat.
– Det är andan, säger Britta Lillesøe.
– Allt var möjligt och man gjorde allt själv. Som när vi byggde Danmarks första vindkraftverk. Det var inte de bästa kraftverken, men vi visade att det gick. Christiania är inte ett samhällsexperiment, det är ett experimentellt samhälle.
Den historia som avspeglas på Britta Lillesøes golv växer ur fristadens och in i Köpenhamns och Nordens. Fristaden är Danmarks näst största turistattraktion. Innan regeringen 2003 genomförde de stora polisrazziorna mot Pusher Street, den gata i Christiania där den berömda haschförsäljningen sker, såg de till att rädda den första haschboden och placera den på Nationalmuseet. 2004 demonstrerade 15 000 danskar i protest mot ett beslut om att normalisera Christiania. Ingen stad är bara sin egen, och ironiskt nog gäller det särskilt väl för det alternativa, fristående Christiania. Som det uttrycks i Christianias nationalsång: I kan ikke slå os ihjel/vi är en del av jerselv.
Utanför Christianias murar ligger i dag ett helt annat Christianshavn än de arbetarkvarter som Britta lämnade för 40 år sedan. Mångfald, billig hyra och utrymme för nyskapande är kännetecken för många områden som lockat unga konstnärer, bohemer och pionjärer. Montmartre och Kreutzberg är exempel. Gången har varit densamma: rikare konstnärer och bohemer flyttar in, företag med allt större tillgångar tar chansen att ta del av glansen från områdets varumärke. Hyrorna trissas upp, den ursprungliga befolkningen tvingas flytta och mångfalden försvinner långsamt.
Detsamma har hänt med Christianshavn. De kvarter som på 70-talet befolkades av fiskare och bohemer är i dag hett villebråd för advokatbyråer och designföretag, och de slitna husen har rustats upp till dyra bostadsrätter. Den gentrifieringen har Christiania sluppit.
– Vi var inte ockupanter, säger Britta Lillesøe medan hon betraktar tidningsklippen vid sina fötter.
– Vi var befriare.
Men det har haft sitt pris. Christiania har värnat om sin särprägel genom att kräva samma sak för inflyttande som för alla andra beslut i samhället: konsensus. För att flytta in i Christiania måste man godkännas av de som bor i det delområde man vill till.
– I praktiken är det nästintill omöjligt att få ett ställe att bo på på Christiania utan att känna någon, berättar Anna Tengberg.
Hon kom till Christiania första gången 1974 och drev under många år fristadens egen tidning Ugespejlet. I dag jobbar hon i stadsdelens arkiv.
Till detta kommer att hyran hittills satts per person, och inte beroende på bostadsyta, något som inte alltid varit en god sak.
– En gammal gubbe har kunnat bo i en stor våning när fem grönländare trängs i ett litet vindsrum, säger Anna Tengberg, som menar att den rigida bostadspolitiken trängt ute de unga krafter som är nödvändiga för fristadens livskraft.
Kanske är det så att Christianias medel för att upprätthålla mångfalden har gått stick i stäv med fristadens själva själ – andan av förnyelse och nyskapande. När Britta Lillesøe får frågan om hur Christiania förändrats sedan de där första åren av erövrarlycka, kommer hon efter en stund till slutsatsen:
– Vi har blivit gamla.
Men medelålderskrisen kan snart vara över. Den 30 april öppnades portarna till Christiania igen, och beskedet kom. Även om det åtföljdes av en rad förbehåll, stod saken klar: inför ett ultimatum som innebar en risk att förlora de bostäder som varit deras i fyra decennier, tackar christianiterna ja till statens erbjudande om att köpa loss dem. Detta trots att vissa ser det som ett brott mot den fastslagna grundpelaren att inte ”kapitalisera” fristaden. Klart står också att hyran både kommer att höjas och sättas per kvadratmeter.
– Det goda i det är att det betyder att folk måste maka ihop sig, och det ger rum för nya unga, säger Anna Tengberg.
– Det behövs folk som har fingret på pulsen och som har kraft att fortsätta kämpa för Christiania. De äldre blir lätt lite blasé.
Britta Lillesøe ser en annan ljusning. Med ett leende på läpparna blickar hon tillbaka på de där aprildagarna kring långborden på Pusher Street. Diskussionerna, och drömmarna.
– Det var Christianias anda. Den var tillbaka.
Text: Anita Hansen och Ida Ölmedal
