Utbildningen till sjuksköterska skulle bli hennes lyft från lågavlönade arbeten. Men när hon väl hade börjat släcka sin kunskapstörst, öppnades helt andra möjligheter.
–Jag är inte arbetarklass längre, men jag är oerhört präglad av min bakgrund, säger etikdoktorn Ann Heberlein.
I tidningen Arbetets lokaler, sjuhundra meter bort från hennes lilla etta på Falkenbergsgatan, ligger tidningsluntor med rubriken ”Det trygga jobbet hotat”. Det är den 11 september 1991. Kockumskranen står som ett överblivet industriskelett mot Malmös himmel. Ann Heberlein är 21 år och lever i en knegarstad på dekis.
Två kvällar i veckan promenerar Ann Heberlein längs Amiralsgatan innan hon svänger av vid Latinskolans gård. Hon går igenom de svarta järngrindarna, öppnar den trinda träporten som leder in till skolan där hon pluggar kurser på Komvux.
Ibland arbetar hon som servitris på den japanska krogen Tokyo vid Davidshallstorg. Ibland sitter hon bland rödvinsvänstern på restaurang Retro och försöker få en skymt av den 22-årige servitören och poeten Lukas Moodysson, som hon hyser en ”svårartad förälskelse” till.
Om dagarna arbetar Ann Heberlein som vårdbiträde på Värnhems sjukhus. På morgonen väcker hon de sovande liven, matar hjälplösa patienter och läser tidningen för dem som fortfarande har sitt förstånd i behåll. Klassiskt arbete för kvinnor från arbetarklassen.
När Ann Heberlein har lyckats ställa sina betyg till rätta kommer hon att skaffa sig ett rejält yrke inom vården. Det blir hennes biljett bort från osäkra anställningar och skamlöst låga löner.
– Jag tyckte att jag tog i när jag skulle bli sjuksköterska, men jag var begränsad i min föreställningsvärld.
Vid denna tidpunkt vet hon inte vad en doktorand ägnar sig åt. Än ligger det inte i hennes medvetande att skriva för några av landets finaste kultursidor. Fjorton år senare kommer hon att bära en praktfull doktorshatt av finaste siden på sitt blonda hår, och DN kommer låta tryckpressarna pressa fram stora bylinebilder av hennes ansikte varje gång hennes vetande inryms på tidnings-
sidorna.
– Det som jag gör nu, att vara på universitetet, forska och skriva i tidningar, var ett yrke som jag inte ens visste fanns. Jag trodde att en doktorand hade med läkaryrket att göra.
I strävan efter att få behörighet till vårdhögskolan genomför Ann Heberlein en vårdkomplettering, men samtidigt lockar något annat.
När Ann Heberlein var barn brukade hon cykla till ortens lilla folkbibliotek och fylla kassar med böcker. Redan som tioåring tyckte hon om att dra sig undan för att läsa och skriva.
– Jag alltid har funderat över existentiella frågor, säger hon och fortsätter:
– Jag började omvärdera det här med att bli sjuksköterska och insåg att jag ville arbeta med ord på ett annat sätt.
En dag i slutet av sommaren 1992 tar Ann Heberlein bussen från Malmö till Lund. Det är hennes första dag som student vid det anrika lärosätet. Poängsystem, kurser, studentliv. Mycket är obekant med akademins mystiska riter.
– Nationsliv har jag aldrig pysslat med. Det är kanske inte sant, men för mig känns det som en överklassvärld som jag inte kan vara del av med alla dessa baler. Jag har aldrig varit på en bal och det har aldrig lockat mig.
Innan Ann Heberlein påbörjade sina studier i teologi och blev teologidoktor med hela svenska folket, läste hon vid Sociologen. För nitton år sedan kunde hon inte särskilja en tenta från en munta från en dugga.
– Universitet är en väldigt stängd värld när man kommer utifrån. Det är mycket som man förväntas känna till, och som man som akademikerbarn så klart gör. De har hört sina föräldrar prata om detta sedan de var små.
Trots att Ann Heberlein som barn inte blev invigd i några akademiska ceremonier, kommer hennes sjätte bok ut i höst. I Ett gott liv resonerar hon om det meningsfulla levernet, godhet, kärlek och gemenskap med andra människor. Det blir första gången som Ann Heberlein går på djupet med sin klass och uppväxten i ett arbetarhem.
– Jag tror att klass handlar om drömmar. Kommer man från medelklassen kan man tillåta sig att drömma.
På 70-talet växte Ann Heberlein upp i en spartansk bruksort där alla var sossar. Kvinnorna arbetade inom vården och männen monterade ihop stenkrossar på fabriken Svedala arbrå. Någon kanske ägde en mindre tobaksaffär eller satt i kassan på Konsum. Ett arbetarkollektiv där man höll sig med flitsamma dygder som att ”betala räkningar i tid och betala skatten till staten”. De enda som stack ut ur det monokroma kollektivet var prästen och hans barn.
– I de lägre klasserna ska man inte förhäva sig. Man ska inte tro att man är någonting. Det är något som jag kämpar väldigt mycket med att inte falla in i. Det och att inte tro att jag är underlägsen.
Barndomens förstamajfirande ägde rum i Folkets Park under traditionsenliga former bland röda rosor, vajande fanor och kampsång. På arbetarnas högtidsdag bar Ann Heberlein nya vårkläder och nya skor. Familjen deltog i demonstrationståget, och sedan fick hon åka karusell.
– Arbetarklass är människor som faktiskt arbetar, som är lågavlönade, och som kämpar som djur för att få det att gå ihop. Och som är noggranna med att ha det rent och snyggt hemma, och att barnens kläder ska vara nystrukna.
Det var först när Ann Heberlein påbörjade gymnasiet på Pildammsskolan i Malmö som hon kom i kontakt med medelklassen. En skolkamrat hade en pappa som var journalist och skrev för Sydsvenskan. Ann Heberlein vågade knappt tilltala flickan från det tjusiga hemmet.
– Jag tyckte att hon var så otroligt märkvärdig. Att skriva i tidningar var så oerhört fint att det gjorde mig helt förstummad.
Från sin studietid minns Ann Heberlein speciellt att genusprofessorn Diana Mulinari inspirerade henne till att ta klivet till fortsatta studier, och Ann Heberlein är den första i sin släkt som kommit att besitta en akademisk examina. Och när “den värsta blygheten hade lagt sig” började hon att känna trevnad i den bildade borgerlighetens salar. Tiden på Sociologen beskriver hon som bra.
– Universitetet är också en värld som är oerhört tolerant och där man är intresserad av människors erfarenheter.
