Ett ständigt återkommande spörsmål för den som söker acceptans är att vara med på riktigt. När Erik Neppelberg försöker, verkar han dock vara på fel sida gränsen.
På mitt jobb har vi en delad musikspellista. Den går igång kl. 13 på fredagar och innehåller musik som mina kollegor tycker är bra. Jag tänkte häromveckan att jag som nytt fräscht tillskott på byrån även skulle bidra med låtar som jag tycker är bra. Jag lade därför in ”Sarah” av Mauro Scocco, ”Vilken härlig dag” av Ted Gärdestad och ”Jenny from the block” av J-Lo. Feta låtar.
Problemet var bara att dessa låtar dessvärre inte är bra ”på riktigt”. Så varje gång mina låtar går igång lyckas någon snitsig utvecklare highjacka högtalarna och hoppa vidare till nästa spår.
Detsamma gäller när jag vill spela den i mina öron trevliga samlingsskivan ”Melodier som bedåra 1940-41” med hits som ”Kyss mig godnatt sergeant”. Inte heller bra ”på riktigt”, tydligen. När vi firade midsommar i år fick jag höra: – ”Erik, sluta spela ironisk musik, sätt på något som är bra på riktigt!” – ”Men, GES ÄR bra på riktigt!”, svarade jag.
”På riktigt”. Det är mycket som ryms i denna vattendelare. Antingen är någonting ”på riktigt” eller inte. Något jag inte minst har fått smaka på efter att ha jobbat ideellt i fem och ett halvt år, det är ju inte jobb ”på riktigt”, eller?
Arbetslivets svart eller vitt i all ära men kanske är ”på riktigheten” som allra mest tydlig inom kulturen. Nog är det så att gränserna mellan fin- och fulkultur fortfarande är starka oavsett vad postmodernismen försöker intala oss? En unik litterär företeelse hittar vi i Nobelpriset i litteratur som över en natt förflyttar en finkultursförfattare och dess verk från Chesterfield-biblioteken rakt in i Billy-bokhyllorna. Det är kulturellt brobyggande på hög nivå.
För egen del blandar jag gärna hej vilt mellan fin- och fulkultur och vaknar gärna till Dolly Parton, läser Harry Martinsson till frukost, kollar på Truffaut till lunch, spisar Prodigy till mellanmål och dinerar Stieg Larsson till middag. Jag njuter av Independence Day till kvällsmat och somnar sedan till Björk. Sedan varvar jag mitt ”riktiga” jobb i den ”riktiga” världen med ideellt engagemang. Jobb utan varken lön eller arbetstider. Det är jobb på riktigt.
