I budgetdagar frågar sig Jesper Alex-Petersen hur det kommer sig att vi varje år sitter i samma båt när det kommer till bostadsbristen.
Rekordmånga studenter söker till Lunds Universitet. Rekordfå studentbostäder byggs. Många av de som byggs omvandlas till bostadsrätter. Alla är bekymrade men de som är ansvariga nöjer sig med att vara just det. Bekymrade. Eller möjligtvis ovetande.
Bloggen Alliansfritt Sverige har roat sig med att sammanställa alla ursäkter och kreativa förslag regeringen håller sig med för att dölja det faktum att bostadsbyggandet minskar med högerpolitik. Men en och annan läsare har säkert röstat på Alliansen själv, och slår ifrån sig med att en vänsterblogg inte på något sätt är tillförlitlig när det handlar om att värdera den politik regeringen Reinfeldt bedriver.
Låt mig därför presentera lite siffror från mer borgerligt anstrukna instanser:
125 studentbostäder färdigställdes år 2010 i landet vilket ska jämföras med 1172 året innan. Snittet per år mellan 1996 och 2009 var 1495 studentbostäder, skriver Dagens Industri, som utgår från en SCB-rapport. ”Antalet byggstarter […] påverkades negativt av att statliga subventioner till nybyggnation upphörde att gälla 2006” skriver Svenska Dagbladet.
Detta är förstås en av de stora anledningarna till att det år efter år är samma problem för nyantagna studenter att hitta bostäder, och det öppnar upp för lurendrejeri och ockerhyror vilket även drabbar studenter. I Lundagårds Novischbilaga läser jag om hur studenter i slutet av 60-talet lärde sig att det lönar sig att gå ut på gator och torg. ”Jag undrar ibland varför studenterna inte gör det oftare idag” säger Kim Salomon, professor i historia. Och jag ställer mig lika frågande.
Bostadspolitiken är något som berör oss direkt, omedelbart och för lång tid fram över. Till skillnad från vissa av de frågor som författaren Katarina Mazetti i samma artikel nämner att de som studenter 1968 kämpade för. Det tar heller inte slut i och med examen. Bostadsbrist påverkar alla i samhället. Samtliga hyror stiger. Priset på bostadsrätter påverkas givetvis också, för att lyfta fram ett annat budskap ur Svenska Dagbladets artikel. Detta är direkt inflationsdrivande.
Det finns alltså goda skäl till att göra sin röst hörd som student. Har man svårt att smälta att vänsterpartiernas politik är det som fungerar kan man driva bostadspolitik via kåren i stället. Eller varför inte gå med i Fria Moderata studentförbundet och taktlös på varje möte fråga hur bra marknaden är på att ta fram billiga hyreslägenheter? Om de nu inte följt bostadsministerns råd och flyttat från Lund vill säga.
