Sedan jag anlände till Lund för två veckor sedan har jag haft fullt upp. Så får jag en ledig kväll då jag faktiskt inte behöver göra något och får lite ångest, vill genast fylla även den med någonting. Varför är det så svårt att bara låta sig själv Vara?
Den senaste veckan verkar den legendariska höstdepressionen ha slagit sig ner i studentstaden . Plötsligt sitter vi som hopskrynklade höstlöv på våra sängar och undrar om det inte bara är dags att ge upp nu.
Sedan slutet av sommaren har orden Terminsstart och Nystart ekat i takt med stegen. En riktning, ett mål har formulerats. Vi har sagt till oss själva: ”Från och med nu ska jag…!”, eller: ”Från och med nu ska jag Inte..!”.
Men så kommer vi hit, packar upp våra väskor och allt blir inte riktigt som det var tänkt. Trots alla listor och den nya frisyren är vi fortfarande lika vilsna.
Vad jag undrar är dock: Spelar det så stor roll? För många beror paniken, ångesten och rädslan på att vi inte vet vilka vi är eller vad vi ska göra. Men är det egentligen så farligt att vara osäker på detta?
Ibland är det naturligtvis jobbigt att tvivla, hur skönt skulle det till exempel inte vara att veta hundraprocentigt vad du vill bli? Men det fina med studentlivet är ju faktiskt att du kan pröva dig fram. Sen är jag den första att säga: Tänk på att du ska kunna betala dina studielån.
Men jag känner samtidigt ingen som inte får ångest så fort de tar studielån för någonting som kan anses ”ovettigt”, så kanske är det ett tillräckligt inpräntat faktum.
Ett faktum som jag dock saknar inpräntning på är det att det är okej att känna efter, tvivla och ändra sig. Jag förstår att mitt tvivel om vad jag ska bli inte är CSN:s våta dröm – men hur hett är det å andra sidan, om vi alla läser program för att vi känner att vi måste?
Troligen kommer det alltid att finnas dem som vet direkt. Som börjar en utbildning rakt efter gymnasiet (dessutom inom något som Svenskt näringsliv definierar som Vettigt) och som vill arbeta med detta även efter examen. Jag tror bara inte att de är särskilt många.
I dagens arbetsliv efterfrågas ofta att du ska vara ”Självgående” eller ”Företagets ansikte utåt” och det kan då vara lätt att glömma bort att vissa saker faktiskt tar tid. Att hitta sig själv, eller veta vad man vill göra är två sådana saker.
Ett effektivt sätt att hålla sig undan ångest när man inte vet vad man vill är att planera upp varje ledig stund. På detta sätt får du ingen tid till att tänka, ingen tid till ångest. Tyvärr dödar du därmed även varje möjlighet till utveckling. Och därför är detta mitt råd: Ge dig själv tid att känna efter. Och om det du känner är osäkerhet eller ångest – acceptera det.
Det är faktiskt inte så farligt att inte ha allting planerat, att tvivla på vem du är, vad du vill bli eller hur det ska gå. Stannar du däremot aldrig upp och frågar dig själv vad du vill, utan försöker leva efter vad andra tycker att du ska vilja, riskerar du att aldrig bli riktigt nöjd eller glad. Och hur vettigt är det egentligen?
