Sten för sten börjar något växa fram, men det behövs murbruk för att vi ska få stommen till en bostadsgaranti. Det krävs mer från politiskt håll för att slippa smygandet på den svarta fjärdehandsmarknaden.
Jag, och nästan alla jag känner, har gjort det. Oron har legat där i magen – och den har varit berättigad. Det var inte alla som till sist fann en plats. Vi har packat upp flyttlådor på en plats i nejden som inte bara är temporär, utan också olovlig. Vi har smugit för att inte bli påkomna. Vi har gått med på förhållanden som vi i ett mer sansat tillstånd inte hade accepterat. Allt för att kunna genomföra de drömmar vi bär med oss.
Lundagård har i många år bevakat bostadsbristen. Den bidrar till ett segregerat lärosäte, då det inte är sällan som plånboken som avgör om du ska kunna få en plats till att genomföra dina studier.
Berättelser har nått redaktionen som vittnar om doktorander som bor med hela familjen i korridorsrum och personer i mögliga rum utan värme. I detta nummer möter du Severin som pendlar från München, Johan som cyklar mer än en mil var dag på väg till arkitektstudierna och Omar som inleder höstterminen i ett akutboende med ett duschrum som kök.
I dag kan endast fyra av 30 lärosäten i Sverige erbjuda en bostadsgaranti. För Lunds universitet har inte varit helt lätt att få till något liknande. Risken för ekonomisk förlust oroar aktörerna, och den politiska viljan har saknats. År efter år har studentorganisationerna protesterat, men det envetna motståndet har fått annars starka röster att börja förlora hoppet.
Men äntligen verkar det som om vi ser små förändringar i rätt riktning. Efter att ha stått handfallna i många år, har universitetet hittat ett sätt att få till nybyggen genom att lyfta den ekonomiska risken från uthyrarnas axlar. Hur det gick till kan du läsa om på sida 14 till 18.
Men grundproblemet finns kvar. Under början av höstterminen har flera tunga debattörer än en gång gått ut och påpekat att det är för dyrt att bygga studentbostäder. En av dessa, AF Bostäder, har redan fått ställa in det bygge som hade kunnat bli det första steget mot bostadsgaranti. Det är uppenbart att den här stigen kommer bli tung att vandra utan de stimulansåtgärder som tidigare visat sig framgångsrika. Men den politiska viljan saknas. Nu när universitet serverar regeringen en lösning borde de ta ansvaret, och hjälpa till.
För om det fortsätter vara som i dag är det bara vissa som får ta del den kaka som det är att plugga vid de större lärosätena. Och de andra? Ja, de får vänta på rektorns soffa.
