När medier domineras av studenter som hellre valde att bli avhoppare och IT-gurus, tycker Lotta Moberg att det är dags att tänka över kvantitetsmålen i den högre utbildningen.
En entreprenör och ikon har lämnat oss. På framsidan av The Economist med hans bild lyder “Steve Jobs and the World he Created”. Vad han gett till världen har vi fått läsa om grundligt i media de senaste dagarna. Men han passar som hjälte i ett annat sammanhang: han hoppade av universitetet, efter bara en termin.
Det verkar finnas två odödliga amerikanska livsstilsideal. En krönikör kommenterade nyligen, fritt parafraserat, att du kan ställa dig i vimlet i New York och skrika vad som helst, att domedagen är nära, hata alla vita eller död åt alla muslimer, och folk kommer att ignorera dig som vilken galning som helst. Men skriker du ut “bli inte husägare” eller “sänd inte dina barn till college” så blir du lynchad.
Men allt fler poängterar att många framgångsrika personer lämnade universitetet, eller började aldrig överhuvud taget. Företagsgrundaren Michael Dell, Lassy Ellison (grundare av Oracle), Ralph Lauren och, som bekant, Mark Zuckerberg, provade på collegetillvaron men fann bättre saker att syssla med.
Denna sorts lyckosamma historier får många att dra slutsatsen att högre studier inte verkar vara så viktigt. Dessa är dock exceptionella personligheter, och det är fel att dra slutsatsen att vem som helst kan hoppa av universitetet och bli IT-guru. Många kan utveckla analytisk förmåga, och lära sig att forska med hjälp av goda råd från professorer, och om man får några år på sig. Men hur många bör gå en universitetsutbildning är omöjligt att säga, och det bör därför inte vara ett politiskt mål i sig.
Hur ser det då ut bland våra politiska beslutsfattare? En snabb jämförelse mellan den amerikanska kongressen och Sveriges Riksdag ger en ganska delad bild. I den Amerikanska kongressen har 95 procent någon form av akademisk examen (hela 42 procent av kongressledamöterna har en juridisk examen). Endast 67 procent av riksdagsledamöter har en akademisk examen, alltså åtminstone studier motsvarande en kandidatexamen. Detta är ändå en märkbar ökning från 46 procent under Riksdagen 2002-2006.
Våra politiker sätter gärna upp mål för hur många som ska var akademiker i det avlånga landet. Samtidigt mår nog Riksdagen bäst av en blandning av akademiker och dem skolade i den ”verkliga livet”. Exemplen på lyckade människor utan examen visar att akademisk utbildning inte är bäst för alla. Att få in så många som möjligt in och ut på andra sidan av universitetet kan därför inte var ett mål i sig. Om kvantitet i stället för kvalitet är i fokus kan utbildningen inte bli annat än urvattnad. Då bör nog fler än Steve Jobs och hans likar hoppa av efter första termin.
