Vad gör det för skillnad om hela Gerdahallen manifesterar sitt missnöje, när samvetsfångarna fortsätter att skava i det egna samvetet? Det undrar Annika Skogar.
Det finns en t-shirt i min garderob som jag slutat använda. Jag hade den när jag tränade men nu ligger den längst in i garderoben och dyker bara upp i morgonstressens våldsamma gräv efter något att ha på sig. Den är snygg och sitter bra, det är inte det som är problemet. Problemet är att den skaver inuti mig.
Berättelsen om t-shirten börjar på Way Out West 2010. Reklamtälten trängs om vår uppmärksamhet. Jag och en vän undersöker utbudet av gratisgrejer och drar en högvinst. Vi får varsin t-shirt. Den där i min garderob. ”Free Dawit” står det tryckt på framsidan tillsammans med en bild på ett ansikte. Ett riktigt snyggt tryck som lätt kunnat misstas för att föreställa någon bandlogga. Vi är skitnöjda.
Jag använder den. Jag klipper av armarna och gör den till ett träningslinne. Men en dag slår det mig att han på t-shirten finns på riktigt. Det är klart jag vetat det förut, spaltmeter har skrivits om Dawit Isak. Men inte förrän den där sena tisdagskvällen när jag betraktade mitt svettiga anlete i jympahallens speglar så slog det mig. Plötsligt blev t-shirten ett förkroppsligande av alla samvetsfångars existens. Dawit Isak sitter fängslad vilket jympapass jag än går på. Morgon. Kväll. Igår. Idag. Varje minut. Och där hoppar jag runt som den största slacker-aktivisten av dem alla.
Det skaver inuti mig. Min tröja spelar ingen roll. Och det är löjligt att tro något sådant. Det skulle inte spela någon roll om hela Gerdahallen skulle hoppa runt med Dawit-tröjor. Det skulle inte göra någonting åt det diplomatiska läget eller förändra några omänskliga förhållanden i världen. Men den kan göra något annat. Den kan göra något med oss.
För något kan jag göra. Jag kan veta om det. Gör jag ingenting annat så kan jag åtminstone tänka på det. Jag kan åtminstone stickas i hjärtat varje gång jag ser den där t-shirten och kanske lite oftare utnyttja min högvinst i livets lotteri. För människor förvägras sin rätt att finnas till, älska, kritisera och uttrycka sig. På alldeles för många platser. Varje jympapass. Varje hjärtslag. I dag har Dawit Isak suttit fängslad i 3683 dagar. Det händer på riktigt. Och det måste närvara i det kollektiva medvetandet.
Kanske kommer jag inte ta på mig den där tröjan igen. För det är någonting med ställningstagande utan ansträngning jag värjer mig mot. Men tills den dag han friges ska den ligga i garderoben så att jag påminns. Förhoppningsvis kan detta få mig att komma ihåg att återerövra det nertrampade carpe diem och prisa friheten. Det är det minsta jag kan göra för Dawit Isaks skull.
