Ständigt rankas, bedömas och bevisa sig. Duktiga doktorander dukar under och i årtionden har de kvinnliga varit mer sjukfrånvarande än sina manliga kollegor.
Karin undervisar på grundnivån vid en av humanistiska fakultetens institutioner. Där ser hon att det framförallt är de unga manliga studenterna som tar ordet i föreläsningssalen, och att det redan där finns någonting som gör att de känner sig säkra på att kunna göra sin röst hörd.
– Även om man är 20 år och egentligen säger lite klyschiga och pretentiösa saker så är det ju ett sätt att göra sin röst hörd och pröva sig själv i den akademiska miljön, säger hon.
Hon menar att det bygger upp ett självförtroende från början, som hon inte är säker på att de kvinnliga studenterna har samma möjlighet att göra.
– Jag tror att det odlas redan på grundnivån faktiskt. Ska man aktivt verka för detta på något sätt så ska man börja redan där, säger hon och tillägger:
– Det låter kanske fånigt, men det är min fasta övertygelse att man behöver se kvinnliga förebilder. Någonstans måste idén om att forska sås.
Ensamt arbete
När Karin funderar över orsakerna till att kvinnliga doktorander tenderar att vara så mycket mer sjukfrånvarande än manliga är hon tydlig med att det är ett komplext problem.
– Jag tror absolut inte att någon skulle kunna peka på en rapport och säga ”gör så här så blir det bra”. Det är strukturer som går så otroligt djupt och som är en spegling av samhället.
Flera utredningar har sökt svar på samma fråga. De tecknar en bild av doktorandlivet som ensamt och utsatt; doktorander är längst ner i en hierarki, saknar kollegor och är beroende av en handledarrelation som ofta fungerar dåligt. Övertidsarbete glorifieras, med spruckna kärleksförhållanden som följd.
De kvinnliga doktoranderna verkar ha det extra tufft. De känner i dubbelt så stor utsträckning som sina manliga kollegor att det är ett besvärande beroendeförhållande till sin handledare. Sexuella trakasserier och negativ särbehandling på grund av kön är så pass omfattande att utbildningsansvariga måste ta dem på allvar, menar högskoleverket i
rapporten Doktorandspegeln 2008. Bristen på kvinnliga handledare konstateras vara ett problem, eftersom det behövs förebilder som banar väg karriärmässigt.
Rankning och meriter
Karin var själv sjukskriven en period under sin doktorandtid.
– Jag hade väldigt svårt att acceptera det här själv på nåt sätt, faktiskt. Det är ganska stigmatiserande att vara en av de här kvinnliga doktoranderna som sjukskrivs.
För att varken peka eller pekas ut vill hon vara anonym i det här reportaget. Hennes upplevelse delas av doktoranderna som kommer till tals i utredningarna, där i stort sett alla upplever det som en skam att bli sjukskriven.
– Jag var inte tillräckligt förberedd på vilken utpräglad karriärsvärld det är, förklarar hon.
– Och då är den institutionen jag var på ganska snäll. Vi var en grupp doktorander som bestämde oss för att stötta varandra i stället för att vara ” akademiska soloartister”. Men det är svårt att kämpa emot i en miljö som präglas av rankning och meriter.
Företagshälsan drev under några år ett projekt där sjukskrivna doktorander träffades och samtalade i grupp.
– Där förstod jag att jag var i himmelriket jämfört med hur de hade det på statsvetenskapliga institutionen. Där fanns det en öppen, uttalad rankning bland doktoranderna, och handledarna kunde säga rätt ut att ”den här kommer nog aldrig bli färdig”, eller ”den här spår vi en lysande framtid”.
– Konkurrens är inte riktigt rätt ord för att beskriva vad som sker i den här miljön, positionering är kanske ett
bättre, tillägger hon.
Hur kommer det här sig?
– Det har med enkla saker att göra, att man får nåt uppdrag, man blir tillfrågad om att vara med i en antologi, sådant, säger Karin.
Mer administrativt arbete
I flera av utredningarna lyfts liknande upplevelser fram. Kvinnliga doktorander tillfrågas i större utsträckning än manliga att utföra administrativt förberedelsearbete vid disputationer och liknande arbetsuppgifter. Något som varken ger ekonomisk eller tidsmässig ersättning. De manliga doktoranderna upplevdes få fler meriterande uppgifter än de kvinnliga.
– De som måste jobba för det här måste ju vara de som sitter säkert i de här väldigt hierarkiska strukturerna. De har möjlighet att göra sin röst hörd,
säger Karin.
– Det är klart att det aktivt skulle kunna gå att verka för att lyfta kvinnliga doktorander. Och jag tror säkert att det finns de som ser det och aktivt verkar för det. Men strukturerna är sega.
”Räcker inte att vara flitig”
Hon återkommer till den tuffa arbetsmiljön.
– Min strategi var att om jag bara är så duktigt och ambitiös jag kan, så kommer det att gå bra. Men det här är en miljö där det, paradoxalt nog, inte räcker att vara flitig och disciplinerad. Det handlar om en process och om att mogna och ta plats som intellektuell person.
– Jag är så trött på det uttrycket att jag vill knappt ta det i min mun, men jag tror också att det finns någon slags duktig flicka-syndrom bakom det höga sjukskrivningstalet, när jag tänker på vad jag hörde i samtalsgruppen jag gick i. Jag tror att de kvinnor klarar sig bättre som inte dukar under för sin egen
duktighet.
