Ilias Papadelis kom till Lund när han var 26 år gammal. Den hårda barndomen i Grekland har gjort honom till en riktig kämpe. I 20 år har han drivit Socialhögskolans café som med åren har blivit mer än bara ett studenfik. Väggarna pryds av hyllningar från examinerade studenter och Ilias har nästan uppnått ikonstatus.
Det är en av de första riktiga höstmorgnarna, när det aldrig verkar vilja bli ordentligt ljust. Trots att klockan är över nio ligger mörkret kompakt utanför fönstren. Det är fortfarande lugnt inne på Socialhögskolans café. Ett par studenter sitter med ytterkläderna på, dricker kaffe och ögnar igenom dagens litteratur. Men prick kvart över nio fylls lokalen plötsligt med folk, som bildar en kö ända till dörren.
Ilias Papadelis har ändå ingen brådska bakom disken. Han visslar melodin till ”God morgon, God morgon” och frågar alla hur de mår, eller om de har hälsat till den där bekanta som han bad om sist. Det har de gjort och den bekanta hälsar så gott tillbaka. I dag säljer Ilias ”små, små glädjen” för en krona styck. Utöver bananerna mot depression, som blivit basvara, vill säga.
Lika snabbt som cafeterian fyllts med studenter, lika hastigt töms den igen ett par minuter senare. Ilias suckar och skjunker ner på en pall vid sidan om disken.
– Det var psykologerna, de har paus kvart över, säger han.
I handen håller han ett dricksglas med svart kaffe som han rör ner lite strösocker i. Han förklarar att han är yr i huvudet efter allt rännande och tycker det är bra att jag kommit för att intervjua honom. Då måste han sätta sig ner en stund.
Varje morgon är Ilias här halv sju. Det är tjugonde året han är ägare till caféet, som från början hette Andromeda, efter kvinnan i den grekiska mytologin som offrades av sin far, men räddades av Perseus och fick en galax uppkallad efter sig.
– Det var mest kvinnliga studenter här på den tiden, därför valde jag det namnet.
Men för fem, sex år sedan byttes namnet mot Ilias och Karnas café. Karna är hans dotter som i vanliga fall också arbetar där, men som just nu mammaledig. Därför är Ilias lite extra trött. På 20-årsdagen ska han resa bort, men vill inte säga vart.
Kanske blir det till Grekland, det land han lämnade när han som 26-åring kom till Sverige. På frågan om det var hans plan att stanna för gott säger han ja.
– Jag ville åka någonstans och aldrig återvända. Nej, det är inte sant. Jag hade mina föräldrar kvar där och kunde inte säga till dem att jag skulle stanna utomlands. Fast innerst inne fanns de tankarna…
Den politiska oron som tilltog i Grekland under 1960-talets mitt gjorde slut på hans kval, det blev omöjligt att åka tillbaka. Nu är han glad för det.
– På nio år var jag inte hemma en enda gång. När man kommer tillbaka efter så lång tid är allt förändrat, då är det en ny plats som växt fram där den gamla fanns. Och eftersom jag var så ung hade jag vant mig vid det nya.
Nu är hans motto:
– Jag kom till Lund och jag dör i Lund.
Men uppväxten i Grekland formade honom.
– Vår familj hade det väldigt fattigt. Min pappa kunde inte hitta jobb. När man lär sig att överleva som liten blir ingenting annat i livet svårt. Det är bättre än att få allt serverat, tror jag.
Han beskriver sig själv som en outsider. Mycket social, men absolut inget flockdjur. Han har alltid undvikit situationer där han måste rätta sig efter massan.
– I ett kollektiv är det alltid antingen eller. Det finns inget utrymme för nyanser. Och så kan jag bara inte hålla tyst. Jag tycker om att vända upp och ner på uppfattningar.
För att visa vad han menar berättar han om när han var i Lappland och umgicks med ett gäng samer. De blev dammiga av renarna och gick till en frusen sjö för att bada i en vak. De såg att Ilias sneglade misstänksamt på vaken och någon skrek: ”Om du inte hoppar så slänger vi i dig!”
– Då tog jag sats och hoppade i. Du skulle ha sett deras miner, de blev verkligen ställda när den där sydlänningen kastade sig i självmant. Istället blev de själva kvar vid kanten och doppade tårna.
Ilias flyger upp från pallen för att hjälpa en kund som bara har en hundralapp. I samma andetag fyller han på bönor i kaffekokaren och delar en baguette på mitten åt en annan kund.
Ilias och Karnas café har med åren blivit något mer än bara ett studentfik. Väggarna dignar av hälsningar och tackbrev till Ilias Papadelis. Ett stort plakat med namnunderskrifter: ”Socialhögsskolans hjärta – Ilias, från avgångsklassen 2008”. Ett fotografi på vårblomster: ”En hyllning till Ilias och våren”. En handgjord tavla: ”Ilias, du är en ängel”.
Han blir ofta inbjuden till examensfester och får hålla tal. Ilias verkar ha uppnått ikonstatus. Men det är svårt att få ur honom någon förklaring till vad som är orsaken. Han är rädd att texten jag skriver om honom blir för skrytig och ber mig ge honom en låg profil.
– Det enda jag gör är att driva ett ställe som är fritt för alla och där folk kan vara sig själva. Vi har inga idioter som kommer hit, säger han och pekar på ett tidningsurklipp som sitter på väggen.
En journalist på tidningen Arbetet har betygsatt studentfik i Lund och skriver om Ilias och Karnas café att ”Härifrån går man inte cynisk”.
En dryg timme har gått. Strax ska klockan slå kvart över igen och lokalen svämmas över av en ny hord studenter. Ilias reser sig från sin pall. Han kommer att arbeta mindre på caféet framtiden. Trappa ner och låta andra saker i livet ta större plats, som skulpterandet. Det har följt honom genom livet, med små utställningar här och där, men främst som en form av terapi.
– Det är väldigt tillfredsställande att skapa saker med sina händer. Man måste ha något att lägga tankarna på utanför jobbet.
Pensionen tänker han fasa sig själv in i, utan något abrupt slut på arbetslivet. Så småningom tar dottern Karna över.
– Men min ande kommer alltid att vila här över, säger han och ler.
