Globala rankingsystem för universitet växer i popularitet. Samtidigt finns det stora möjligheter för universiteten att ”fuska” sig till en bättre placering – utan att egentligen bli ett bättre universitet.
Lunds universitet är bäst av alla lärosäten i Norden. Åtminstone om man ska tro Times Higher Education:s nypublicerade rankinglista över världens universitet. Väljer man istället att gå efter QS World University Ranking är Lunds universitet bara femte bäst i norden, och är inte ens högst rankat i Sverige. Där hamnar istället Uppsala universitet.
Rankingsystem som gör anspråk på att objektivt mäta vilka universitet i världen som är bäst har under senare tid vuxit enormt i popularitet. Men frågan är hur väl rankinglistorna egentligen stämmer överens med verkligheten.
I en nypublicerad rapport från European University Association, EUA, framkommer det att rankingsystemen är högst subjektiva. Det finns stora möjligheter för universiteten att ”fuska” för att nå en högre placering.
Ett sätt att avgöra ett universitets popularitet är till exempel att titta på dess ansökningsstatistik. Detta har lockat vissa universitet att uppmana studenter att söka till utbildningar som de inte har en rimlig chans att komma in på, enbart för att få högre så kallade ”selektivitetspoäng”.
Det finns också exempel på hur data förvanskats till fördel för ett universitets ranking. Ett är att omdefiniera anställningsformer för att öka antalet ”akademiskt anställda”, och att omtolka vad som egentligen är en internationell student, eftersom fler heltisanställda lärare och fler utländska studenter ger högre poäng.
Från att ha börjat som jämförelser mellan universitet inom ett och samma land på 1900-talet, har många universitetsrankningar på 2000-talet växt till att numera utföra globala undersökningar. Den första nationsgränsöverskridande rankingen, Academic Ranking of World Universities, förkortat ARWU, publicerades 2003 av Shanghai Jiao Tong University. Från början var syftet att jämföra kinesiska universitet med amerikanska, men på några år har undersökningen expanderat till att försöka ranka de bästa universiteten i världen.
Samtidigt har flera andra rankingar med liknande mål dykt upp. Bland de största är den brittiska tidningen Times Higher Educations universitetsranking och Quacquarelli Symonds World University Ranking, som tidigare gjorde sin ranking tillsammans med just Times Higher Educations.
Men hur avgör man egentligen vad som är ett bra universitet? ARWU lägger nästan uteslutande fokus på den forskning som universiteten presenterar. Metodiken går oftast ut på att helt enkelt räkna hur många gånger universitetets forskare blir citerade, och hur många arbeten från universitetets forskare som blir publicerade i vetenskapliga tidsskrifter. Times Higher Educations samarbeten med Quacquarelli Symonds och Thomson Reuters har istället till stor del baserat sina underlag på enkätundersökningar bland akademiker.
Gemensamt för de flesta rankingar är dock att fokus ligger på forskningskvalitén snarare än på undervisningskvalitén.
– Rankingen spelar inte någon stor roll för ett svenskt universitet, men jag tror att det kan ha en betydelse när internationella studenter bestämmer sig om de ska välja att läsa i Lund, säger Elisabet Månsson, som är verksamhetscontroller på Lunds universitet.
Det är hennes jobb att analysera rankingen och se till att universitetets avdelningar svarar korrekt på enkätundersökningar.
– Genom att göra en analys av vår placering kan vi hitta saker som vi kanske kan göra bättre. Det betyder inte att vi kommer att ändra vår verksamhet enbart på grund av hur vi rankas. Ett exempel på något vi har uppmärksammat på genom rankingen, är att det i Sverige är färre studenter som plockar ut sin examen än med andra länder. På den internationella arbetsmarknaden är det viktigt att ha en komplett examen, och därför diskuterar vi utifrån detta hur vi ska få fler studenter att ta sin examen.
Utöver att universiteten kan fuska pekar EUA:s rapport ut flera direkta brister hos rankingarna. Trots anspråk på att vara ”globala” tar de bara hänsyn till vad som anses vara de bästa universiteten, bara ett par hundra av de ungefär 16 000 universitet som finns världen över rankas.
De flesta rankingars metod för att undersöka forskningskvalitén är betydligt mer sofistikerad än metodiken för att undersöka undervisningskvalitén. ARWU ser exempelvis antalet nobelpristagare ett universitet producerat som en direkt indikator. QS delar helt sonika antalet lärare på antalet elever, utan att ta någon egentlig hänsyn till kvalitén på undervisningen. De flesta lägger också ett stort fokus på de naturvetenskapliga ämnena – humaniora ignoreras ofta helt.
– Jag tycker att det finns ett övergripande problem med att försöka ranka universitet: kvalitet är ofta en mycket subjektiv bedömning. Man kan dela antalet lärare med antal elever, men det säger egentligen väldigt lite om utbildningskvalitén. Dessutom bygger tanken om en universitetsranking mycket på att föräldrar som betalar sina barns utbildning ska kunna avgöra vad de får för pengarna. Eftersom vi inte har det systemet i Sverige blir det hela lite irrelevant för oss, säger Elisabet Månsson.
