Det är inte lagen som avgör vad som är rasism. Jesper Alex-Petersen tycker att yttrandefrihetsivrarna missar poängen i debatten efter ”slavauktionen”.
Lars Vilks döms inte för rondellhunden. Åke Green fick säga att homosexuella är en cancersvulst. Följaktligen är det förstås inte ett brott att förolämpa svarta genom att iscensätta en slavaktion och kalla sig ”nigger”. Men de som förolämpas blir förbannade och några menar ibland att det borde finnas laglig möjlighet att hantera svinaktigt beteende.
Då rycker yttrandefrihetens försvarare ut. De ödslar sällan tid på att utreda det rimliga i att jävlas med folk, bara för att man kan. I stället hånar de dem som förolämpats för att de tror att lagen ska skydda minoriteters intressen.
Och de senare har förstås rätt. Lagen kan inte skydda folk från alla sorters kränkningar. Det innebär dock inte (som vissa tycks tro) att en kränkning inte har ägt rum. En kränkning definieras inte av att den är olaglig. Inte heller av att någon känner sig kränkt, kanske jag måste tillägga.
Vad som dock ofta följer med en kränkning, är en tydlig avsändare. Lars Vilks, Åke Green eller en brunsminkad student är lätt att identifiera. Annat är det med den betydligt grövre diskriminering etniska minoriteter ständigt utsätts för. I princip alla bostadsförmedlare missgynnar personer med utländsk bakgrund konstaterar Statens Bostadskreditnämnd (2008). De påpekar också att diskrimineringen på arbetsmarknaden är större än på bostadsmarknaden. Detta är uppenbart olagligt, men i praktiken väldigt svårt att beivra. Det är därför fullt förståeligt att de drabbade reagerar, till och med överreagerar, när strukturen plötsligt får ett ansikte.
Att vi andra nöjer oss med att ha lagstiftat är däremot direkt skrattretande. Diskrimineringslagstiftning är aldrig tillräcklig och kan ibland till och med motverka sina syften. Rasism växer ur arbetslöshet och otrygghet. För att motverka rasism krävs därför enriktig jobb- och bostadspolitik. Inte den resultatlösa lönesänkarpolitik och bostadspolitik högern föredrar.
Inget av detta ryms i det yrvakna engagemang för yttrandefriheten som ställs emot Jallow Momodous besvikelse över rättssystemets oförmåga att ge honom upprättelse. Allt han får är en beskäftig klapp på axeln och en ihålig försäkran om att vi lever i den bästa av världar.
