Att ständigt vara samhällets andrahandsval skapar lätt tvivel på den egna förmågan. I väntan på en renässans bjuder Anahita Nicoobayan in till knytkalas.
Jag bor tillsammans med min pojkvän sedan gymnasiet. Vi har inte så många konkreta saker gemensamt. Han är en förnuftig och lugn kille med en hjärna för datorer som inte finner någon större njutning i att titta på detaljrika filmer som han anser saknar handling. Som Amélie från Montmartre – ett av mina måsten på regniga dagar. Jag är en humanist som kan vara fantastiskt glad, apatisk och deppig – allt inom loppet av en timme. Han kan se lösningar där jag ser problem, och jag kan se penseldrag där han ser en tavla. Nu till min poäng.
Pojkvännen studerar naturligtvis på LTH och jag studerar på SOL. Jag försöker att inte tänka på mitt undanträngda intresse för matematik och fokusera på den delen av mig som väger tyngst – den som älskar film, språk och internationella relationer. Och litteratur i mängder. Ändå kryper ibland en känsla över mig som säger att jag valde fel. Samhället älskar civilingenjörer. Skriva kan man ju göra på fritiden.
Det är trots allt ingen annan än Greenpeace som ibland hänger utanför Språk- och Litteraturcentrum, medan pojkvännen kommer hem med praktiska – och ibland dyra – prylar från företag som öser honom med gåvor mellan föreläsningarna. Han kommer att bidra till struktureringen av samhället, och som tack får han dagligen en fralla och ett USB-minne. För att inte nämna alla lunchföredrag.
Nu tror jag inte att det är mitt dolda sug efter gratis kycklingsallad som gör mig osäker på mina riktiga intressen. Snarare är det min bävan inför en framtid med en ihoppusslad utbildning som jag är rädd ska falla sönder inför mina arbetsgivare. Duger jag för mina luddiga ambitioner? Kan jag ha hamnat rätt ändå, trots att ingen är där för att uppmuntra mitt val? Trots att Svenskt Näringsliv ger fullständigt fan i mig?
Jag är glad att min pojkvän har hittat rätt och att samhället stödjer honom. Vi andra, vars ambitioner inte ryms i en färdig femårsplan, får stå på oss tills vi hittar vår plats i världen.
Och fixa knytkalas.
