Vad har en finsk överförfriskad kapten, en rappande jesuitmunk, en korrupt skeppsägare och en matglad detektiv gemensamt? De är alla på väg till Amerika på Titanic i VarGlad-spexarnas regi.
Redan innan genrepet drar igång är det upplagt för något stort. Höstens uppsättning av Varglad-spexarna är nyskriven och utspelar sig på Titanic.
Kort sammanfattat är det en maritim deckarhistoria med en intrig som kretsar kring ett hot som vilar över fartyget. Och det är den matglada och skvallersjuka detektiven Molly Brown som är utsänd för att reda ut vem det är som har något ont i görningen.
Andra karaktärer är reportern April O’Neil som vill ”gå till botten med det här skeppet”(!). Eller varför inte den snuskigt rika Guggenheim som hatar allt och alla, särskilt skeppets ägare Ismay som han helst bara vill kasta över relingen. Guggenheim är ute efter två saker: is till sin punsch och Ismays fru som han visserligen också hatar, men han gör det passionerat.
Så fortsätter det. De flesta karaktärerna har högst privata agendor, är det inte ett scoop som de är ute efter, så är det guld, försäkringspengar, mer sprit eller självaste frälsningen. Men smålänningarna ombord är definitivt inte intresserade av det sistnämnda, de vill inte bli omvända av jesuiterna som ”månglar hopp och inre frid”. Speciellt inte när de redan kommit så långt till sjöss. Det hade ju varit ett slöseri med biljetterna.
Ordvitsarna har sin naturliga plats ”Titanic är en utmärkt isbrytare, även i sociala sammanhang älskling”, men utan att hagla tätt. Vad jag slås mest av är den höga lägstanivån på skådespelarna och sången. Uppsättningen präglas av starka och vitt skilda karaktärer som hålls samman i ett manus som känns genomarbetat tills alla lösa trådar blivit bortklippta. Även de knasigaste scenerna är snyggt invävda i huvudhandlingen.
När jag gick till föreställningen undrade jag hur de skulle gestalta den berömda scenen från filmen Titanic när Rose känner att hon flyger med sin älskades hjälp framme i fören. När jag gick därifrån visste jag knappt om de hade haft med den. Styrkan i uppsättningen är det som skådespelarna tillför själva.
Det är svårt att inte drabbas lite extra av Jacks och Ismays minspel, dessa hade till och med funkat utan musik.
Det var inte bara bandet som visade att de hade övat tillräckligt för kvällen, hela genrepet visade på lovande takter inför de kommande sju föreställningarna.
