Från kaxiga Dolly till fragila Greta. Författaren och lundastudenten Amanda Svensson är tillbaka med den nya romanen, Välkommen till den här världen, tre år efter den kritikerdyrkade debuten Hey Dolly.
– Ofta vet jag att det jag skriver kunde ha blivit bättre, men jag ids inte, säger Amanda Svensson.
Förr skrev hon dagbok hela tiden, nu har hon slutat med det.
– Jag vet inte riktigt varför. Kanske har jag blivit datoriserad, säger hon.
Orkanen Katia drar in över Skåne ungefär samtidigt som Amanda Svensson promenerar in på Malmös centralstation. Det är sen eftermiddag, grå himmel. Amanda Svensson är rakryggad och har en allvarsam blick. Ur högtalaren ljuder entoniga utrop om olika destinationer och perronger. Under oss susar Öresundstågen bort mot Köpenhamn, där även delar av hennes nya roman utspelar sig. En historia om tre personer i tjugoårsåldern, som rör sig som en gyllene triangel i Malmö och Köpenhamn. Men en av dem måste bort.
Till sin stora fasa blev hon nominerad till Lilla Augustpriset som sextonåring. Trots uppväxten i ett akademiskt hem med groteskt mycket böcker och lördagsfikor på biblioteket med pappa, blev hon kallsvettig när Sydsvenskan ringde för en intervju.
– Det enda jag minns från samtalet var att jag plötsligt kläckte ur mig att Günther Grass hade ett målande bildspråk. Det var nog det värsta. Det gav med all säkerhet intrycket av att jag hade en pinne i röven, säger hon.
Efter telefonintervjun grät hon, skärrad över tanken på att vinna tävlingen och att folk skulle läsa artikeln.
– Jag var rädd att det skulle spä på folks idéer om att jag var lill-gammal och töntig. Mamma är ju litteraturvetare och pappa journalist. Men det fanns aldrig någon hets från deras sida, jag var tonåring och det handlade väl om att lyckas vara något man inte var. Att få chansen att hångla med en enda kille skulle säkert betytt mer just då.
Om Hey Dolly var en kompakt kub, så är Välkommen till den här världen en spretig bukett. Huvudpersonerna Claus, Greta och Simon kämpar alla med en stark konflikt mellan sitt inre och yttre. Läsaren får följa dem via Gretas dagboksanteckningar, fyllesms samt en utomstående röst från ovan. Gretas starka och tuffa självbild går tyvärr inte alls ihop med hennes svåra astma och svaga fysik.
– För att räknas som rekorderlig
feminist idag, vilket jag ändå är, så tycks man behöva älska allting som har med den kvinnliga kroppen att göra. Allt som inte är patriarkat, säger Amanda Svensson som inte hymlar med att hon själv alltid känt att hennes primära kompetens suttit i huvudet. Hon har alltid haft en aversion mot den kvinnliga kroppen. En surfingkurs i Frankrike under tonåren, som egentligen var väldigt rolig, slutade med frustration.
– Jag var ganska bra på att surfa. Jag hade bara svårt med att ta mig upp på brädan. Även om jag var mer vältränad än de flesta av slappiskillarna på kursen, så tog de sig upp på brädan utan problem, säger hon och tillägger att hon sedan skadade sig och inte kunde slutföra kursen.
– Vi lever ju ett manssamhälle, även om utvecklingen går framåt. Det är fortfarande en självklarhet att männen tar för sig. Jag upplever det som om män överlag har en mer självklar relation till sin kropp, säger hon.
Som liten fantiserade hon om att bo ihop med Gyllene tider-killarna i ett stort hus.
– Vi skulle alla ha svarta jeanskläder. Jag dagdrömde även om Tomas Brolin. Fast jag spelade ju inte fotboll, jag var för lat. Men vi skulle också bo ihop och ha svarta jeanskläder, det var väldigt viktigt. säger hon.
Hon konstaterar att hon alltid lockats av den manliga gemenskapen. Något som antagligen grundar sig i att hon kände ett utanförskap i tjejgrupper under uppväxten, då hon inte alls var intresserad av att prata om nedärvda ämnen som smink och killar. Istället levde hon i böckerna och fantasins värld.
– Det är så tråkigt med den tidiga könssegregeringen. Det var viktigt med kön inom alla områden när man växte upp, säger hon men erkänner också att diskussionen om könsroller har börjat gå på tomgång i hennes egen umgängeskrets.
Det blåser fortfarande hårt när vi möts upp kvällen efter på Södra Förstadsgatan. Det är Amanda som valt plats den här gången och det blir på Konditori Hollandia. Vinröda heltäckningsmattor täcker golvet och majoriteten av besökarna är äldre damer. Amanda Svensson bor precis runt hörnet. Under dagen har hon varit på föreläsning i Lund och hunnit hem och diskat emellan. Något som är slående när man talar med henne om hennes författarskap är att hon har en sällsynt distans till sina böcker. Till skillnad från många författare som ibland tycks förväxla sig själva med curling-föräldrar.
– Mina böcker är inte som barn för mig. För jag älskar inte dem förutsättningslöst och det antar jag att man i så fall gör. Jag tänker mer på det som en alternativ historieskrivning. Det fyller en funktion att skriva ned allting, så att det inte försvinner.
Amanda Svensson är inte direkt lat, men erkänner att hon inte gör mer än vad hon måste.
– Det rimmar väldigt illa med konstnärsschabloner om att man ska skriva tills ögonen blöder. Ofta vet jag att det kunde bli bättre men jag ids inte, säger hon.
Har du upplevt att fokus legat mer på att du är ung kvinna, än på att du är författare?
– Absolut, särskilt när jag gav ut Hey Dolly. Men jag förstod redan innan den kom ut att det skulle läggas fokus på att jag är ung kvinna, sett ur ett medelåldersmans-perspektiv. Medialt var det inte negativt, men det var ändå trist.
Hon är noga med att framhålla att hennes romaner inte är någon form av självbiografi.
– Som kvinnlig författare läggs mer fokus på ens biografi, som om det altid måste vara någon form av bekännelselitteratur man skriver. Det känns som att manliga författare i större utsträckning får frågor om sitt faktiska hantverk och sina inspirationskällor, säger hon.
Amanda Svensson förklarar att hon är en gråtmild person och jämför sig själv 
med en plåtbåt, nära att kapsejsa under stormiga dagar på havet. Men när hon några minuter senare försvinner ned för gatan, tycks hon vara allt annat än nära till att kapsejsa. Oavsett hur hårt stormen Katia drar och sliter i henne.
