I Lundaspexarnas nya spex Jean Baptiste Bernadotte får publiken en inblick både i det franska hovet och i den svenska ståndsriksdagen. Men framförallt får dem massvis av ordvitsar och män i klänningar.
Som Lundgård skrev redan i inför-artikeln igår är Jean Baptiste Bernadotte är ett purfärskt spex med enbart nyskrivna texter. Men känns spexet nytt och fräscht? Kommer gubbarna uppe på läktaren att sätta sin punsch i halsen av ren förvåning över alla nymodigheter? Nej, verkligen inte. Allt är precis som vanligt. Det är män i kostymer, män i uniform och män i klänningar. Det är pompa och ståt och ordvitsarna haglar. Som tur var blir dock den värsta ordvitsaren av alla – Napoleons göteborgska marskalk – avrättad redan innan första akten ens hinner ta slut. Och skönt är väl det.
Handlingen börjar i Frankrike där Napoleon som enligt egen utsago regerar över ett rike som sträcker sig från ”Stenshuvud till Italiens klack” håller en medaljceremoni för fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte. Napoleon passar då på att tala om att han har tänkt skicka honom till Amerika vilket Jean Baptiste inte alls är sugen på. Entré gör Carl Otto Mörner som lyckas övertala Jean Baptiste, eller snarare hans impulsiva fru Désirée, att istället bli kung i Sverige. Désirée tycker nämligen att det skulle vara en underbar idé att åka till Sverige för då slipper hon ”Paris kalla vintrar”.
I spexet får man sedan följa Jean Baptistes väg till den svenska tronen. Eller ja, så mycket till handling är det egentligen inte.
Mycket av humorn skulle, om man är välvillig, gå att kalla politisk satir. Både Håkan Juholt och framförallt Sverigedemokraterna får sina slängar. En av höjdpunkterna är när Jimmy Åkesson kopian bonden ”Tölp” iklädd blekingsk folkdräkt håller ett brandtal mot potatis där han varnar för riskerna med det mångkulturella grönsakslandet.
Tyvärr tappar spexet i tempo lite för ofta och hade troligtvis mått bra av fler snabba låtar. Men sammanfattningsvis är det en solid uppsättning som kommer att göra få besvikna. Sånginsatserna är oklanderliga.
När ridån har gått ner och jag kommer ut i den kalla novembernatten hör jag hur en äldre herre, med betoning på äldre, på bredaste skånska säger till sin hustru att ”Jaa, det här var väl skoj”. Och visst, man kan inte göra annat än att hålla med.
Vill du se fler bilder från föreställningen. Mer material väntar
