Julen närmar sig med stormsteg. Hamna i rätt stämning med Lundagårds noveller som du kan sjunka ner i under advent.
Det var jullov och ett skönt avbrott från tentor och känslan av att alltid ha något att göra. Men en tyst tomhet hade lagt sig över Milos tillvaro. Alla hade åkt norrut till sina familjer.
På grund av att Milo hängt mycket på nationerna var fickorna tomma, tågbiljett var inte att drömma om. Därför var hon kvar ensam i Lund. Milo funderade på vad hon skulle göra. All denna pluggfria tid måste kunna läggas på något vettigt? Som att julstäda skrubben!
Stegen bar upp på vinden. Medan hon tömde förrådet började dagdrömmar ta sig form. Tänk sen när man är klar här och får jobb. Varför inte bli sån där smart kommentator som får sitta i TV-sofforna? Då kommer studiemedlet uppgraderas till lön! Tänka sig en schysst lya och god mat!
Men det är en annan tid, som i ett annat liv. Här är nu och det finns roligare saker än att äta bleka nudlar. Om man så bara hade råd med en flaska glögg. Milo tittade frustrerat igenom lådorna och slängde allt som inte skulle vara kvar. Gamla kläder, julpyssel och spel. Det blir ändå ingen jul i år, muttrade Milo.
I högen låg en snöglob. En sån där glaskupa som snöar när man skakar på den. Hon tittade på motivet bestående av en tomtefigur. Milo fnös och lät globen flyga mot skräphögen. Krasch! Glasskärvor flög om vartannat. Nä, nu skiter jag i det här, tänkte hon.
Då fångade en rörelse i ögonvrån hennes uppmärksamhet. Men vad var det? Ett kvidande hördes nerifrån golvet och något rött rörde på sig. Nu har jag blivit galen, hann hon tänka, innan den lilla tomten reste sig upp och pekade på henne.
– Du, det där gjorde ont! sa den lilla tomten.
Milo trodde inte sina ögon. Tomten fortsatte:
– Men som tack för att du befriade mig, ska du få tre önskningar!
Milo stirrade förstummad på varelsen. Han var ju inte högre än en tändsticka. Dessutom var han en tomte. Nej, nu drömmer jag, tänkte hon. Eller så har jag ätit nåt konstigt och yrar. Eller…
– Nå vad vill du ha? frågade tomten otåligt.
Milo tänkte att det här ändå inte är på riktigt, det kan vara en sån där dröm som man är medveten om, som man kan styra handlingen i. Så då kan man lika gärna spela med.
– Nåväl, jag önskar mig att vara en känd statsvetare som får vara kommentator på TV.
– Ok, din första önskan är gjord. Må så bli!
Golvet gungade under Milos fötter och alla konturer suddades ut. Plötsligt befann hon sig i en TV-studio. Strålkastarnas starka sken bländade henne medan en sminkör snabbt fixade till henne.
TV-sändningen var över på en halvtimme. Exakt vad hon sagt visste hon inte, allt var ett enda töcken. Men hon hade väl rabblat något om politiska processer, som om det vore taget direkt ur kursboken.
Efteråt klev hon omtumlad ut ur TV-huset. Journalister ifrågasatte varenda mening. Hon svarade så gott hon kunde. Till slut lyckades hon slita sig ur deras grepp och tog en promenad på stan för att skingra tankarna. Men folk kände igen henne. En del bara glodde. Andra gick fram och hade åsikter om vad hon sagt. All uppmärksamhet blev till slut överväldigande.
Marken började gunga under fötterna igen, i en blinkning var hon tillbaka på vinden.
– Nå, var det roligt att vara en känd expert? frågade tomten.
– Nja, det kanske inte riktigt var vad jag hade tänkt mig, sa Milo trött.
– Okej, men det var det du ville ha! Vad är din andra önskning då?
– Jag vill nog inte vara känd. Men en fet lya och kylen full av god mat skulle inte sitta fel!
– Ok, din andra önskan är gjord. Må så bli!
Rummet suddades återigen ut framför hennes ögon. Plötsligt var hon i ett hus. Tjocka sammetsgardiner ramade in en bländande vacker havsutsikt. Milo häpnade. Väggarna var prydda med bokhyllor fyllda med vackert inbundna klassiker. Köket var nyrenoverat och när hon öppnade kylskåpet var det proppfullt. När hon gick vidare i huset fanns det jacuzzi, hemmabio, gym och när hon gick ut såg hon den privata stranden.
Jag behöver aldrig gå hemifrån, tänkte Milo. Synd bara att jag drömmer…
Hon passade på att träna i gymmet, bada, läsa, kolla på film och till slut blev hon så trött att hon lade sig och bara tittade på den fantastiska utsikten. Tänk om man bara hade kunnat dela all denna lyx med någon! Milo blundade och kände ett sorgset sting i hjärtat.
Hon måste ha somnat, för när hon öppnade ögonen igen var hon tillbaka på sin vind.
– Nå, var det skönt med en fet lya? frågade tomten.
– Det var väldigt fint, men det var ensamt. Ibland tror man att något är mer än det egentligen är, sa Milo.
– Så vad vill du egentligen?
– Jag vill komma hem igen till jul!
– Det låter som ett klokt val, sa han. Må så bli!
Men denna gången svajade det inte under Milos fötter och rummet suddades inte ut. Istället låg en tågbiljett i hennes hand. Tomten var plötsligt försvunnen. Ett sms plingade till i mobilen.
”Vi saknar dig.” Milo förstod att hon var tillbaka i verkligheten. Men biljetten var fortfarande kvar. Jag måste ha tomtar på loftet, fnissade Milo. Hon sms:ade: ”Jag kommer om några timmar.” På tåget bestämde hon sig för att aldrig yppa för en levande själ hur hon hade fått råd att åka iväg.
Illustration: Kristine Soldal
