I dagens Sverige kan människor placeras på rättspsykiatrisk klinik utan att vara dömd för något brott. Anledning: ett allvarlig självskadebeteende. Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson har under många år arbetat för att förbättra vården för personer med självskadebeteende – ett engagemang som nu utmynnat i en bok.
Engagemanget glöder om Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson när Lundagård möter dem på ett café i centrala Lund. Nyligen släpptes deras bok Slutstation Rättspsyk, som de skrivit medans de pluggat i Lund.
– Boken handlar om en rättsrötesskandal med missförhållanden på många olika nivåer, säger Sofia Åkerman och fortsätter:
– Väldigt förenklat handlar arbetet om att kvinnor med svårt självskadebeteende placeras på rättspsykiatriska kliniker utan att vara dömda för något brott. Något som vi tycker är lika fel som om en person som inte är dömd blev satt i fängelse.
Kvinnorna, som utgör den stora majoriteten med problematiken, lider av allvarligt självskadebeteende, vilket väldigt förenklat kan beskrivas med att personen av olika anledningar skadar sin kropp utan avsikt att begå självmord. När landstingets resurser är uttömda skickas de ibland till rättspsykiatrin. Denna är annars avsedd för personer som har begått ett brott och som är i behov av psykiatrisk vård.
Kritik mot tvångsåtgärder
Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson har framför allt granskat vården av kvinnor med självskadebeteende på Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. De har riktat stark kritik mot de tvångsåtgärder som användes mot patienterna.
– Kliniken använde sig av låsbara hjälmar och tvånghandskar, tvångsåtgärder som har varit förbjudna i Sverige sedan 1992. Det är olagliga vårdmetoder som har använts på ett sådant sätt att vissa drar paralleller till tortyr, säger Sofia Åkerman.
En annan metod som Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson vänder sig emot är isoleringen, att patienten placeras ensam i ett stimulifritt rum.
– Om du själv hade blivit instängd i ett rum, och kanske till och med fastspänd i en bältessäng, under veckolånga perioder, då hade du till sist gjort vad som helst för att få komma ut. Så när läkaren säger åt patienten att sluta med eller minska på självskadebeteendet gör hon det i de flesta fall – men bär med sig ännu större sår på insidan, säger Thérèse Eriksson.
Kritikens resultat
Tillsammans har Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman arbetat med att belysa kvinnornas situation för Socialstyrelsen och andra myndigheter, och efter kritiken slutade kliniken i Sundsvall förra året att ta emot patienter med självskadebeteende.
Däremot remitteras personer med självskadebeteende fortfarande till rättspsykiatriska kliniker i andra delar av landet. Och även om kritiken gett dessa resultat upplever inte Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson att de varit tillräckliga.
– Vi har varit väldigt upprörda, säger Sofia Åkerman. Vi har försökt att slå larm och uppmärksamma uppenbara missförhållanden, men vi har känt att det inte har lett till förändringar i den grad som det borde ha gjort.
I stället skulle Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson vilja se att patienter med allvarligt självskadebeteende fick bo i en mer hemlik miljö, med stöd från vården.
Resultatet av lång tids engagemang
Både Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman har själva haft allvarligt självskadebeteende, och under sin sjukdomstid såg de hur sjuka vänner skickas till rättspsykiatriska kliniker. Då såddes fröet som slutligen ledde till bokens publicering. Men det var från början inte meningen att det skulle bli en bok.
– Jag skulle inte vilja säga att boken är en biprodukt, men den har vuxit fram i arbetet för att hjälpa kvinnorna, säger Thérèse Eriksson.
Jämte bokskrivandet och engagemanget tog Thérèse Eriksson dessutom sin kandidatexamen i psykologi medan Sofia Åkerman påbörjade studier på juridikprogrammet.
Och även om de brinner för de här frågorna, har det känts tungt i perioder.
– Jag kan bli riktigt arg, det är en skam att det ska se ut såhär i Sverige, säger Thérèse Eriksson. Nu tar de ju inte emot de här patienterna i just Sundsvall längre. Men vad händer om vi inte vill göra jobbet nästa gång? Det känns som att vi får dra ett tungt lass som myndigheter egentligen ska ansvara för.
Hoppas på ny debatt
Nu hoppas Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson på att en ny debatt ska ta fart, utan att de behöver fungera som katalysator. Det värsta, säger de medan studenter och småbarnsföräldrar sorlar runtomkring oss, skulle vara att ingen bryr sig.
– Jag vill inte ens tänka på det, säger Thérèse Eriksson.
– Det känns inte som att vi kan göra så mycket mer, fyller Sofia Åkerman i. Vi vill fortfarande finnas i debatten med vår kunskap, men vi kan inte fortsätta att driva debatten så ensamma som vi gjort hittills.
Thérèse Eriksson håller med:
– På ett sätt är det här vårt sista hopp och vårt slutord. Vi är fortfarande ingen myndighet.
