Varje tisdagskväll kan den som passerar Mellansalen på Gerdahallen höra en man som vrålar. Men var inte rädd, det är bara Jimmy Karavas som håller ett av sina berömda boxpass. En grekisk bonnapåg som blivit tillgiven Lunnapåg och lever för att göra Lunds studenter lika glada som han själv.
– Om du inte tar i ordentligt skickar jag dig till Grekland så får du slåss med polisen!
Jimmy Karavas står lutad över mig och skriker. Jag har för första gången i mitt liv på mig ett par boxningshandskar. Jag slår på en tjej som ligger ner. Medan han skriker hoppar han upp och ner som en 20-åring, och säger att han fyller 72 år i dag. Efter en stund går han vidare till nästa.
– Jobba! Jobba!
när vi träffas efter passet visar det sig att Jimmy inte alls är 72 år, utan 59.
– Det där sa jag bara för att lätta upp stämningen lite. Det gäller ju att bjuda på sig själv. Jag har ärvt den förmågan av min pappa. Han var en fantastisk underhållare. Han underhöll hela byn hemma i Grekland, säger han.
Jimmy pratar mycket om sin pappa. Kanske stod de varandra särskilt nära eftersom Jimmys mamma dog när han var fem år.
När Jimmy var sex började han köra traktor hemma på gården på den grekiska ön Evia. Traktorn var en Grålle, märke Ferguson. Grå. 36 hästkrafter. Hans pappa odlade meloner, tomater och oliver på sitt jordbruk. Pappan förklarade tidigt för Jimmy att det inte gick att tjäna några pengar på att sälja frukt och grönsaker. Det var mycket jobb för en liten förtjänst. Inget att försörja en familj på. Jimmy älskade att spela fotboll, men pappan vägrade att köpa ett par fotbollsskor till sin son. Det enda Jimmy skulle satsa på var att få en utbildning.
Det var därför han kom ensam till Sverige som 25-åring. De första månaderna studerade han svenska tio till tolv timmar om dagen.
– Mina första år var väldigt jobbiga. Jag kunde inte få studiemedel, utan fick jobba på sommaren och leva på det resten av året.
Tack vare att Jimmy kört traktor i Grekland fick han jobb på Lunds Bollklubb med att klippa gräset på Lunds alla fotbollsplaner. Under tiden bodde han på en korridor på Vildanden. Så småningom började han läsa matte och fysik på LTH och blev maskin- och teknikingenjör med jobb på Tetra Pak. Där jobbade han i 17 år innan han 2001 fick nog, sade upp sig, och började jobba heltid på Gerdahallen.
Tillbaka på boxpasset. Jimmy går runt bland oss kämpande motionärer. Han har på sig en lila tröja och en svart keps, bak och fram. Han skriker konstant. Ibland stannar han, lägger en hand på ryggen på någon som gör armhävningar.
– Ta i mer!
Jag blir lite nervös varje gång han närmar sig. Märker att jag vill imponera på honom. Slår jag hårt nog? Efteråt frågar jag om han blir arg när någon inte tar i ordentligt.
– Nej, aldrig i livet. Jag skriker mycket, men det är bara för att passet ska bli roligare. Om jag inte skriker är det inte jag. Men ingen ledare på Gerdahallen skulle kunna bli arg på en motionär, då är det fel på ledaren.
Jimmy ser varje pass som en liten föreställning. Manus är det samma, men i sin fars anda försöker han skjuta in olika skämt för att få gruppen att må bra.
– Jag ser det som en liten förfest. Skrikandet är ett sätt att fånga deltagarna. I en timme och tio minuter ska de ge allt. Jag har aldrig upplevt att någon går ifrån mitt pass sur. Varje gång någon lämnar mitt pass med ett leende förlänger det mitt liv med två år.
Och så var det det där med kepsarna. Jimmy går aldrig ut utan en. Han äger 57 stycken, varav 11 ännu är oanvända. Han hävdar att intresset inte har någonting med den begynnande flinten att göra, utan att det bara har blivit så. Han gillar helt enkelt kepsar. Han matchar dem med sina träningskläder – speciellt inför boxpassen.
– Jag funderade på att ta på mig en ny i dag, för att imponera på dig. Men det hade kanske varit att ta i, säger han och ler.
Enligt Jimmy är det stor skillnad på svenska och grekiska motionärer. Det märker man lätt, om man utgår från en måttstock på 120 situps som är vad ett vanligt boxpass innehåller.
– Det tar 2 år för en vanlig Svensson att kunna göra det i en följd, 15 år för en medelgrek. Grekerna älskar sina caféer. Trots att caféerna ligger 15 meter från havet, går de aldrig ner till havet och simmar. Särskilt i de här kristiderna borde de aktivera sig. De hade mått bättre av det. De har 300 soldagar per år där nere, de skulle kunna göra hur mycket som helst, säger han, nästan upprörd.
Jimmy tränar varje dag för att hålla sig i form för sina pass. Och äter kopiösa mängder frukt.
– Och så har jag krängt väldigt mycket honung i mitt liv också. Papper papper, nej, peppar peppar, jag är väldigt sällan sjuk.
Inte en enda gång under de snart 28 åren på Gerdahallen har Jimmy känt att han helst velat slippa hålla ett pass.
– Jag har haft ont i knät, ryggen och axeln. Men jag hittar en liten rolig grej att tänka på så omvandlas jag till den person jag vill vara. Peppad och inspirerad.
Jag frågar hur länge han tänker fortsätta. Jimmy suckar och ser uppriktigt oroad ut.
– Jag har hållit på sedan 1984, herre Jesus, jag borde fått en Rolexklocka nu. Men jag känner mig privilegierad att få arbeta här. Tanken på att jag ska bli pensionär är lika skrämmande som att jag ska gå i ide. Jag tänker inte på det.
Han är tyst en stund, innan han tillägger:
– Så länge jag kan förmedla den glada sortens boxpass fortsätter jag. Jag får tillbaka så mycket av det jag ger, säger han och ser lugnare ut igen.
Nina Lind
