Ny forskning visar att tillgången till internet gör att vi minns sämre. Sebastian Hagberg funderar över om Google gör oss dummare.
Det finns inget mer tillfredsställande än att vinna. Det förutsätter dock att motståndaren är någorlunda likvärdig dig själv – att besegra någon mycket sämre fyller dig med skamkänslor, att besegra någon mycket bättre ger dig bara känslan av att ha haft tur.
Tänk dig en kväll på krogen. En odräglig människa har slagit sig ner vid ditt bord och ni har blivit oense om något. Förolämpningarna viner genom luften, argument möts med motargument, och så plötsligt:
Tiden saktar ned, detta är en evighetssekund. Du har kommit på det – den avgörande repliken, den slutgiltiga insikten. Du låter den hänga i luften en sekund innan du smashar in den. Game, set and match. Det är bara för motståndaren att packa ihop trunken och lomma hemåt.
Så gick det till förr i tiden. Så här går det till nu: Samma scenario, samma mupp på andra sidan bordet. Ni utbyter åsikter: “Nej, så var det inte”, “Jo, så var det” etc. etc. Men ögonblicket kommer aldrig. Det hinner inte fram, ni är för tröga för det. Istället drar ni fram telefonen och googlar fram den fakta ni behöver för att lösa problemet. Matchen avgörs med hjälp av en digital skiljedomare.
I somras publicerades en forskningsrapport om internets påverkan på minnet i tidskriften Science. Experimenten, gjorda av tre psykologer vid Harvard, Columbia och University of Wisconsin, syftade till att undersöka frågan om vetskapen om att vi snabbt kan få information via Google gör att vår hjärna fungerar annorlunda när den formar minnen. Det gjorde den. Ett av experimenten hamrar in poängen. Testpersonerna blev ombedda att skriva ner 40 faktapåståenden i en ordbehandlare. Den ena halvan fick höra att påståendena skulle sparas, den andra att de inte skulle göra det. Därefter fick alla skriva ner så många av påståendena som de mindes. Det visade sig att gruppen som hade fått höra att informationen skulle sparas mindes mindre än den andra gruppen.
Forskarna drog slutsatsen att vetskapen om att information finns tillgänglig gör att vi blir mindre angelägna om att komma ihåg saker.
En del kanske undrar vad problemet är. Det är väl toppen att snabbt kunna ta reda på när Sverige senast tog guld i ishockey utan att behöva tvingas se hela finalen passera revy i huvudet. Är inte detta bara en smartare resursallokering? Nu kanske vi kan använda hjärnan till viktigare saker.
Eftersom jag inte är hjärnforskare kan jag bara ge ett intuitivt svar. Nej, jag tror inte att det är smart att lägga ut minnet på entreprenad. ”Minnet behövs för alla tankeoperationer”, skriver Pascal, och jag tror att han har rätt. Vi behöver minnet för att tänka med, och det duger helt enkelt inte att förlita sig på tekniken än. Vad händer till exempel om du är utomlands och roamingkostnader förhindrar dig från att slå på 3G. Eller om det är kallt ute och du inte har några vantar?
Men låt oss tänka oss en framtid där Google har integrerats med våra hjärnor, så att vi kan göra en sökning med hjälp av tankens kraft. Det måste väl vara den slutgiltiga lösningen? Den amerikanske författaren Nicholas Carr är inte övertygad. Ett biologiskt minne är inte utbytbart mot ett externt – det finns ett värde i att människor minns saker olika och på ett högst personligt sätt.
När vi formar, eller ’befäster’, ett personligt minne så skapar vi också associationer mellan det och andra minnen som är unika för oss själva och dessutom oumbärliga för vår kunskapsutveckling. […] Är det inte detta mönster av associationer som är vårt jag?
Risken är också att synen på kunskap blir obehagligt reduktiv. Förr innebar till exempel läsning att man lärde känna olika stilar och deras historiska samband. Insikten att en skribent kunde vara medvetet provokativ eller till och med oärlig gjorde att människor var tvungna att vara på sin vakt. De tänkte medan de läste. Nuförtiden ser vi text som informationsinhämtning: ta reda på nödvändiga fakta och gå vidare – som en skoltrött tonåring inför kemiprovet. Det är sådana människor som får för sig att mordhota en teaterensemble för att de inte gillar ”budskapet”.
Det är möjligt att jag saknar kunskapen och fantasin för att inse möjligheterna som de nya rönen för med sig. En annan möjlighet är att forskarna har upptäckt att våra jag och vår kultur är utsatta för drastiska förändringar, som inte bara är till det bättre. Det är än så länge en öppen fråga. Om 2o år kanske den här texten framstår som en långrandig Homo mensura, ett hopplöst rop ut i evigheten. Vid det laget gissar jag att en jazzkonsert går ut på att någon i publiken går fram och trycker igång stereon. Och att tyngdlyftningstävlingen i OS står mellan femton gaffeltruckar.
