Beats, battles och b-boys. Hiphopen är i dag en av världens största populärkulturella och kommersiella rörelser och fyrtio år efter dess födelse börjar akademin få upp ögonen för den. En nödvändig utveckling? Eller början på slutet för den kultur som gärna räcker finger åt etablissemanget?
– Välkommen till Malmö lekskola. Ja, det är väl vad ni i Lund kallar det här?
Johan Söderman möter mig i entrén till Malmö högskola en gråmulen oktobertisdag. Med sin snälla uppsyn, sina pliriga ögon och sitt stora skägg skulle en utomstående i tio fall av tio gissa fel på vad han forskar om. Detta skulle inte bara bero på hans utseende, utan också för att han i stort sett är den ende i hela Sverige inom just det här området.
– Malmö högskola gillar att ha mig på bild i sin kurskatalog. Mitt forskningsområde passar bra in i den nyliberala utbildningspolitiken som finns i dag där studenten har blivit en kund som det gäller att erbjuda riktigt hippa grejer, säger han.
Johan Söderman forskar om hiphop.
Efter hiphopens födelse i Bronx på 1970-talet kom den att växa likt ingen annan rörelse. Efter att från början ha bestått av att deejays i den socialt eftersatta New York-förorten arrangerat stora block-partyn har den i dag spridits över hela världen och utvecklat runt 8 000 subgenrer. Att en mörkhyad presidentkandidat kunde gå ut som vinnare ur USA:s presidentval 2008 sågs av många som en direkt konsekvens av det kompakta stöd han fick av hiphoprörelsen under sin kampanj. Hiphop spelar roll. Fight-the-power-mentaliteten har blivit världspolitik. Jeff Chang, av många sedd som den absolut främste journalisten på området, anser att det ur musiken och kulturen vuxit fram en post-medborgarrättsrörelse.
Men inom universitetets dörrar tycker Johan Söderman att ämnet hiphop fortfarande ses på med frågande ögon:
– Även om man gillar att skylta med mig så ses det ändå som lite underkultur när man väl är här.
Under hösten har han trots detta blivit handledare åt sin första hiphop-doktorand. Och smuttande på sitt kaffe i högskolans caféteria påpekar han att Sverige alltid tar efter USA i trender. Där är hiphop och akademi redan en etablerad ekvation och en egen akademisk genre.
– Man brukar säga att något blir etablerat som ämne när det kommer ut en antologi med de viktigaste akademiska texterna på området, en så kallad reader. Hiphopen fick i USA sin första reader år 2004.
I dag finns det över 300 kurser runt om i USA och på University of Madison and Wisconsin finns det en fyraårig grundutbildning för unga hiphopartister. Det är alltså inte bara möjligt att studera fenomenet, det är också möjligt att praktisera det inom universitets väggar. I sann hiphop-anda utmålar de sig själva på sin hemsida för att vara mer än bara ett program; det här är en rörelse, en stor familj.
Lunds universitet har en kryptisk kurshemsida som utlovar 7,5 högskolepoäng i The global politics of hiphop med telefonnummer till en ständigt påslagen telefonsvarare. På Centrum för mellanösternstudier finns Anders Ackfeldt som kan reda ut mystiken:
– Man skulle kunna säga att kursen finns, det är bara det att den av olika omständigheter inte lyckats bli av än. Att studera hiphop är superrelevant. Den är en otroligt viktig beståndsdel om man vill försöka förstå världen i dag, inte minst med tanke på de arabiska upproren som pågått i år.
Tony Ernst är skribent på musiktidningen Sonic och bevakar framförallt hiphop.
– Det har väl alltid funnits en clash mellan gatans ungdomsrörelse och akademien, men hiphopen är så stor i dag att det vore konstigt om den inte spred sig även dit, säger han.
Men hur påverkar det här själva hiphopen och dess känsla av att vilja befinna sig lite i utkanten? Kan universitetet bli ett forum för att lära sig musiken och vad händer när människor utifrån utser sig till experter?
Tillbaka i högskolecafeterian. Kaffet är slut men Johan Söderman spinner vidare på sitt hjärtas intresseområde:
– Det finns många inom hiphoprörelsen som frågar sig vad som finns kvar om det kommer akademiker och intellektualiserar allt. Det handlar om vem som har rätt till kulturen. Hiphop bygger på en muntlig tradition, vad händer när akademiker kommer och tar över med det skrivna ordet? Jag tror de människor som en gång startade hiphop-rörelsen känner sig delade inför det här.
Han berättar om hiphopakademiker som i dag åker USA runt och tar fyrsiffriga dollarbelopp för att föreläsa om kulturen. Av hiphoparna själva kallas de inte sällan för förrädare.
Tony Ernst är osäker på om den pågående akademiseringen kommer förändra något i hiphopen som kultur.
– Det är väldigt svårt att säga. Jag tror det är något vi får utröna om 25 år när de som nu går de här hiphop-programmen uppfostrar sina egna barn. Kanske säger de då till dem ”hörrni, detta är faktiskt en intellektuell rörelse”.
Inte sällan jämförs hiphopen med jazzen. Likheterna är många då båda föddes ur den afroamerikanska kulturen som ett svar på de sociala orättvisor som drabbade dem i det förlovade landet på andra sidan Atlanten. Tony Ernst hävdar att akademiseringen av jazzen ledde till dess död.
– I dag finns det ingenting kvar av gata och kamp inom jazzen. Det är klart att man kan vara rädd för att samma sak ska hända hiphopen. Samtidigt har jazzens olika genrer avlöst varandra genom tiderna och på så sätt utvecklats. När det gäller hiphopen händer allting samtidigt, över hela jorden.
Det finns forskning som pekar på just det Ernst menar. Genrer som praktiseras på landets musikhögskolor har fått ett mer polerat och snällt uttryck än musiken utanför. Det musikaliska hantverket har ersatt känslorna.
Slätstruket och mindre slagkraftigt, är det vad som kommer att gå hiphopen till mötes om den akademiseras?
Johan Söderman fattar min poäng.
– Visst, det finns en risk. Samtidigt är grejen med hiphop att om delar av den skulle förvandlas till bakgrundsmusik på en parmiddag så skulle det genast uppstå en motreaktion, en subgenre, som helt revolterade mot detta, säger han.
För det är ju just det som är hiphop.
