Det som började i maj har växt till den största studentprotesten i chilensk i historia. Med marscher, strejker och kyssar kämpar närmare en halv miljon chilenska studenter mot studieavgifter och för en bättre utbildning.
Sofia Gehlin gav sig ut på gatorna i Santiago för att fånga studenternas egna berättelser.
Alejandra, 22 år, studerar juridik på Universidad de Chile .
– Protesterna är ett tillfälle då du inser att allt som stör dig, som du anser är orättvist, som inte har någon logik och som gör dig arg och besviken, är känslor som delas av hundratals och åter hundratals andra. Personer som du aldrig har träffat är med dig starkare och närmare än andra som du träffar dagligen. Nu har vi slutat strejka, men vi forsätter att kämpa. Vi vill uppnå en vardag av kamp.
– Jag minns särskilt en marsch. Jag kunde själv inte delta, men jag såg sammandrabbningarna från mitt hus. Det var utlyst till nationell protest och slagorden var de vanliga: ”Gratis utbildning med kvalitet”. Men marscherna hade inte blivit auktoriserade. Aldrig förr hade man sett så mycket repression under en pågående marsch. Tv-kanalerna, som normalt undviker att visa våldet från specialstyrkor, kunde inte undvika det. Det fanns inte något annat att visa. Gatorna var fyllda av rök, och folk som sprang och letade efter någonstans att komma undan. Och varje försök att återsamla sig var hopplöst på grund av bilarna med vattenkanoner och tårgas. Det var nästan som ett krig. De till och med sköt en student. Den dagen var det många som fick upp ögonen för hur studenterna blivit och blir behandlade av staten. Det stärkte stödet.
– Och så när Manuel Gutierrez dog. Alla visste att det var ett skott från en polis under en studentmanifestation. Polisen hade andra alternativ men föredrog att skjuta direkt. Ändå förnekade poliserna ansvar. De sa till och med att det var följden av en uppgörelse mellan kriminella.
Barbara, 21 år, studerar bio och television på Universidad de Chile Informationsansvarig bland aktiva studenter i strejken på Universidad de Chile.
– Allt börjar med utbildningen. Det finns för stora olikheter i Chile och många människor offrar mycket för att ha ett värdigt liv. Många kommer från landet och kan inte försvara sina rättigheter eftersom de inte känner till dem. De förstår inte att de blir illa behandlade.
– Universidad de Chile var först med att börja strejka. I december har vi strejkat i sex månader. Det är den längsta studentstrejken hittills. Det är symboliskt att Universidad de Chile strejkar mycket. Det ligger framför La Moneda, den gamla senatbyggnaden, och kommer i kontakt med många ”på gatan”.
– Vi är samma studenter som år 2006 kämpade i det som kallades Pingvinrörelsen. Men då gällde det mer specifika krav som en lösning på problemet med skolpass. Nu är kraven mer generella: gratis utbildning med kvalitet.
Alex, 27 år, studerar juridik på Universidad Pedro Valdivia.
– Jag går på ett privat universitet, så jag märker inte så mycket av strejken. Men jag deltar ibland i marscherna.
– Här ser staten utbildning som en lyx. Det måste bli en rättighet. En viktig förändring är att ta bort vinstintresset hos skolorna. Idag minskar de antalet professorer för att tjäna mer.
Pablo, 22 år, studerar till civilingenjör, Anita, 19 år och Elias, 21 år, studerar lantbruksvetenskap. Alla tre studerar på Universidad Católica.
– Vi tror att något kommer att förändras. Med den press som strejkerna sätter på regeringen måste något ändras och det första borde vara en skattereform. Idag är skatten för låg och går till företag, i stället för att finansiera utbildning och hälsa. Därför är detta en strejk som berör många, inte bara studenter. Familjer strejkar tillsammans.
– Det studenterna vill uppnå är att ens möjlighet att betala studieavgifter inte ska påverka ens rätt till utbildning. Men det räcker inte. Segregationen börjar redan vid fem års ålder i förskolan. Det är olika kvalitet på utbildningen beroende på hur mycket pengar familjen har. Den statliga skolan har så dålig kvalitet att man inte har någon större chans att studera vidare om man gått där.
– Minimilönen för en familj är idag 185 000 chilenska pesos i månaden, vilket motsvarar cirka 2 220 svenska kronor. Förutom att man ska kunna betala avgiften och ha grundskolebetyg, måste man bli godkänd på ett obligatoriskt prov för att komma in på universitetet. För att klara det studerar många på ”föruniversitet” som kostar 400 000 pesos per termin. Staten hjälper inte till eftersom det är privat.
Text och foto: Sofia Gehlin
