Julen närmar sig med stormsteg. Hamna i rätt stämning med Lundagårds noveller som du kan sjunka ner i under advent.
”Midvinternattens köld är hård. Stjärnorna gnistra och glimma. Sol ute, sol inne, sol i hjärta och stress i sinne.” Eller, det kanske blev fel årstid där? Om man nu verkligen är en sann poet som har tid att matcha dikterna med årstiderna. Jag har definitivt inte den tiden. Med snabba steg går jag Stora Södergatan fram och scannar i panik av alla skyltfönster. Boken om Zlatan? Eh, nej. En sjal för 450 kronor i grisrosa? Inte så stor sannolikhet kanske. En spikmatta? Nä, sååå förra året.
Jag borde inte ha gått med på det här. Jag borde ha sagt åt dem att jag faktiskt inte har tid att ansvara för julklappsinköpet till faster i år bara för att det, högst oturligt, råkar vara min tur att införskaffa julklapp till släktens mest presentkräsne medlem. Borde ha skyllt på tentor eller nåt. Men även bortförklaringar har sina deadlines, och det är lite väl sent att tänka ut kryphål nu.
Jag väjer för treans buss och springer förbi Herkules. Där, på andra våningen i första huset på Skomakaregatan bor hon. Faster Hilda. Lägenheten ligger redan ute på Hemnet, och senaste gången jag kollade var den uppe i sju bud. I tanken ser jag redan framför mig hur jag sitter i lägenheten och spelar gitarr. Jag ser framför mig hur jag står i morgonsolens tidigaste sprödaste solstrålar och blickar ut över AF-borgen och Lundagård. Jag tänker på Lina på statsvetenskapen, rödhåriga Lina som gav mig sitt nummer senast i går, ett nummer som bränner i mobilen och längtar efter att få användas.
Jag ser framför mig hur Lina kommer hem till mig, till min lägenhet, och hur vi äter middag under takåsen, som i en fransk film ungefär, och sedan… jävla vattenpöl, nu blev det blött i hela skon. Och jo, lägenheten ligger redan ute på Hemnet, och senaste gången jag kollade var den uppe i sju bud.
När pappa försynt frågade faster Hilda (Jo, för det är försynt som man pratar med faster. Alla i släkten, från Ica-kassörskor till piloter, pratar försynt med faster) om hon inte kunde tänka sig att sälja den till någon i släkten, snörpte hon på munnen:
– Men Ivar, vad menar du med det? Den här lägenheten har en själ, ett hjärta, den kräver omvårdnad och kärlek och någon som verkligen rår om den som sin egen.
– Men då skulle den ju bli deras egen, försökte pappa, men då hade gammelfarmor redan övergått till att ansa pelargonierna.
Under två år har jag legat i Lund, två år som jag har tillbringat med att irritera mig på norra Europas mest ostädade korridor, vars kök är en sanitär olägenhet och där en distinkt lukt av svettig gris anfaller en när man öppnar dörren. Och i september kom faster med pressmeddelandet om att hon skulle flytta.
Det är därför som jag måste måste hitta någon riktigt bra present att ge till henne. Till varje pris. Jag måste hitta en sådan där fredspipepresent som gör att hon inser att den där Fredrik som hon har irriterat sig på i alla år, han är nog en hyvens kille i alla fall. Så att hon går ut på julafton och gräver ner stridsyxan i tjälen i marken och under det uppfriskande kroppsarbetet kommer hon på att Fredrik, han kan nog ge lägenheten all omvårdnad och kärlek den behöver. Honom ska vi ha!
Jag har hunnit gå förbi Systembolaget på Mårtenstorget när jag hör någon kalla på mig.
– Hallå, Fredde! Hallå, stanna nurådå!
Jag vänder mig motvilligt om. Magnus småjoggar fram emot mig, högröd i ansiktet och med håret på ända. I hans kölvatten skymtar en tjock gubbe som jag antar är hans pappa.
– Så du är också här, flåsar han och masserar revbenen.
– Jo, säger jag, och börjar dra mig tillbaka mot enda synliga räddningen, Systembolaget. Min viktigaste lärdom under statsvetenskap A: låt inte Magnus komma i gasen och börja prata. I alla fall inte om du inte vill ägna tre timmar åt att lyssna på utläggningar om Linux senaste version och scouternas höstloppis.
– Dit in ska jag också. Vi kanske kan handla tillsammans, Fredde? Ska du också på tentafesten på torsdag, Fredde? I så fall kanske vi kan ha följe dit?
– Jag vet inte, säger jag tveksamt och ljugovant. Jag ska hem till mormor innan…
Det är ett skämt. Det går inte att undkomma honom. Hans babbel om den förestående tentafesten lägger sig som ett enformigt surr i luften och blandas med klinkandet i kundernas korgar. Vi går runt bland hyllorna och betraktar flaskor i alla former och färger: kulörta och genomskinliga, små och stora, runda och fyrkantiga. Jag känner för att ta en av dem och drämma till Magnus i skallen. Det är hans fel att jag är stressad. Jag skulle ju inte alls till Systembolaget i dag, jag måste hitta fasters julklapp ju! Fattar han inte hur kort tid jag har på mig att hitta Den Perfekta Julklappen, och att jag inte har tid att ljuga ihop bortförklaringar idag och än mindre att följa upp dem? Men nu när jag ändå är tvungen att vara här kan jag lika gärna plocka ihop flaskor till torsdagens tentafest. Lugnt och stilla, utan att drämma dem i huvudet på någon.
– Är det inte lille Freeedrik?
Den rösten. Här. Ducka. Finns inget att ducka bakom. Fan. Jag ler fåraktigt mot faster och tänker att hur stor är chansen att springa in i henne här, av alla olämpliga, osedesamma ställen? Jag har ju inte mött faster en enda gång under alla år i Lund. Henne har jag bara träffat hemma i Göteborg, där hon lett sötsurt åt våra menlösa ansträngningar för att ge henne den Perfekta Julklappen eller att ge Janssons frestelse den där perrrrfekta smaken. Men nu kommer hon gående emot mig, med en flaska Chardonnay i sin handskbeklädda hand, och nu snurrar Magnus klumpigt på stället och nu slår han flaskan ur handen på henne och kraschar mot golvet, och ut sprutar rött vin som förvandlar fasters päls från pärlvit till rosa…
Jag tittar ut över den stjärnbeströdda himlen, och låter blicken vandra över AF-borgen och Lundagård. Vem hade kunnat tro att det skulle sluta så här? Vem hade trott att Magnus pappa var en sådan kvinnotjusare att han kunde vända nederlag till seger? Vem hade trott att faster, min faster med tjugo års karriär bakom sig som skräckinjagande, skulle smälta när hon mötte Magnus pappas blick, medan till och med Magnus var chockat tyst och rödvinsdoften spred sig i luften och systembolagspersonalen kom springande och sa att oj, oj, oj, ska vi hjälpa er och ni får nog byta nummer och så för att diskutera ersättningen, och Magnus pappa erbjöd sig att köpa henne en ny flaska vin och kanske till och med en middag också, som i en fransk film ungefär, och att faster, redan tre veckor senare, skulle lämna sin kalla och ensamma lägenhet för att flytta in i Magnus pappas varma tvåsamma?
Snart ska jag äta middag med Lina. Snart kommer Lina, rödhåriga Lina, hem till mig för att äta middag med mig under takåsen. Och kanske, om jag har ännu lite mer tur, kanske det kan sluta som i en fransk film ungefär.
