Det är viktigt att tänka på hur vi talar om den svenska högskolan. När det bara är nyliberaler och bildningskramare som tar plats i det offentliga samtalet finns det en risk för att vi i framtiden har varken eller.
Under en nyhetssändning för ett gäng år sedan, i en tid då 80-talister som jag fortfarande gick på högstadiet, gick det ett nyhetsinslag om högskoleexamen på den sena sändningen. Vinkeln – akademiker fick ta ”vanliga” jobb. Inslaget illustrerades med en kvinna som hade tagit en akademisk examen (som jag minns det i sociologi), men som två år senare försörjde sig genom att köra glassbil.
I studion stod en suckande Göran Persson som blickade över sina glasögonbågar och sa att ”så här ska det inte vara, det ska löna sig att utbildas”.
Det var en nyhet som beskrev högskolesverige i en negativ trend, men via en logisk knorr i högstadiehjärnan fick jag en annan uppfattning. Om samhällets syn var att den hederliga professionen som glassbilsförare var ovärdig någon med examen, så måste högskoleutbildningen vara tha bomb.
Det vore kanske lite väl högtravande av mig att säga att den politiska hållningen mot glassbilsakademikern gjorde att jag själv vid ett senare tillfälle skulle söka mig till Lund. Men jag lovar att det bidrog.
Ett sådant inslag vore omöjligt idag, när synen på högskolan har dragits mot att bli allt mer instrumentell i sin karaktär. Det borde vara enkelt att finna de positiva beskrivningarna av högskolan, när det finns så självklara glädjeämnen som att antalet unga som vill utbilda sig ständigt når nya rekordnivåer.
Men det var ett bra tag sedan vi hörde sådana tyckartoner, och om ni tror att den simpla förklaringen är att Rosenbad gått från urvattnat grårött till babyblå, får ni nog tänka om.
Jag vill inte ha sagt att akademiska jobb är finare än andra. Alla hederliga arbeten är vackra. Men om inte insatsen, att utbilda sig, erkänns som värdefull riskerar vi att berättelser som till exempel den som berättas i den Svenskt näringslivssponsrade Tv4-dokumentären “Utbildningsfabriken” att bli en självuppfyllande profetia.
Det finns ett problem med att högskolan idag inte drar jämt med samhällets behov. Men att gå tillbaka till en syn som hör hemma på industrialismens tid är inte rätt medicin.
Så gott som alla studenter vid Lunds universitet bär på vilja att kröna sina studier med en examen. Det är dock ingen självklarhet. Rent krasst är en examen i många ämnen inte mycket mer än ceremoniell. Enbart laddat med det värde som den enskilde och omgivningen tillåter det att vara.
Därför är det oroväckande att det till synes är så svårt att formulera en berättelse om vad högskoleutbildningen ska vara till för, som hade gjort det möjligt att ställa sig någonstans mellan lägren “anställningsbarhet” och “bildning”.
Har vi otur kan det betyda att lockelsen med högskolan för unga kan blekna, för det var trots allt ingredienser ur båda häxkittlarna som eggade intresset för högstadieversionen av mig själv. Han som bara några år tidigare fantiserat om sig själv som glassbilsförare.
