Efter otaliga rundor i bostadskarusellen slår sig flyttsegrande Annika Skogar ner från snurret och stuvar undan banankartongen. ”Nu rör jag mig inte ur fläcken”
Benen värker. Armarna krampar. Kinderna är röda. Jag har gjort det igen. Jag har tagit mig igenom den fruktansvärda apparat som kallas flytta. Nu rör jag mig inte ur fläcken.
Flytta i Lund är en extremt lång process. Allting börjar med ångest några månader innan det datum som du vet att du måste vara ute från det du kallar ditt hem. Varje morgon börjar med ett tröstlöst antal mejl där du intygar att du är både snäll, skötsam och ordningsam (”Tro mig, jag är en dröm!”). Den fortsätter med ett klick in på AFB för kanske, kanske, ligger du lite bättre till i dag. Varje kväll avslutas med en tom inkorg och några svordomar över att alla, alla, med bättre köplats än du tycks bestämt sig för att flytta precis nu.
Hur det, på något sätt ändå till slut löser sig. Hela tillvaron ska ner i lådor vilket resulterar i att du råkar packa ner alla bestick fem dagar innan flyttdatum. Hur du därmed bestämmer dig för att inte laga någon mer mat utan äta mackor tills du flyttat. Sedan de kvadratmeter du kallat dina, som ska rengöras och putsas tills armarna värker och luktsinnet slagits ut på grund av all Ajax. Till sist ska ju allting packas upp igen två kilometer bort. Besticken är då borta, bokhyllan för stor och den rätta spiken till väggen frånvarande. Ja, ni vet precis hur det är.
Men att jag tidigare pratat så illa om att flytta känns nu plötsligt obefogat. Det var ju innan jag hade provat på att göra det i storm, januarimörker och ösregn. Det var ju innan den inpackade sängen slutade vara inpackad, blev ytterligare några kilon tyngre och rann av vatten. Innan bäddmadrassen glömdes trettio mil bort och sladden till släpet slarvades bort. Ja, kaos.
Men nu sitter jag här. I mitt livs första förstahandskontrakt. Glöm tredjehand, glöm andrahand. 2012 är så förstahand. Det här blir året jag inte rör en enda banankartong, året jag bor så mycket jag vill. Jag känner mig nästan lite unik.
Att ha flyttat tre gånger på 18 månader är definitivt inte något slags rekord i Lund-sammanhang. Hit flyttar man för att flytta. Och flytta. Det tycks inte spela någon roll hur mycket tidningarna skriver om bostadsbrist, hur många stackars utbytesstudenter som får bo på vandrarhem och hur mycket rektor bankar näven i bordet och kräver förändring. Är du ny i Lund? Skratta dig lycklig för att våren kommer tidigt till staden. Nästa flytt om några månader blir ingenting i jämförelse med den i januari.
