Galleri Pictura är tillbaka på Universitetshusets tredje våning efter många år på vift. Utställningen Hidden Playground sparkar igång våren med absurditeter, humor och magi.
”Vi är många som är här på vernissage och vi dricker lite portvin och tuggar lite kex” sjöng Kjell Höglund i låten Genesarets sjö. Med dessa ord ekandes bakom pannloben ser jag mig omkring i den vackra Pictura salen.
Inte många likheter i övrigt mellan Höglund och Hidden playground men jag konstaterar att ja, det är många på vernissage och nej, de dricker inte portvin och de tuggar inte kex.
Men knaprandes på salta pinnar och sippandes på vitt vin går studerande och rektorer roat omkring och försöker skapa mening av installationerna. Det kanske inte är en slump att jag associerar till Höglund, utställningen bjuder på underfundigheter och en torr humor som kan förväxlas med ett allvar utan självdistans.
Missförstå mig rätt, verken är magiska, duon själva har haft som utgångspunkt att utforska konstnärligt och magiskt tänkande. Vi snackar teleport, göra sig osynlig och telepati!
Men efter att ha pratat med konstnärerna Antonio Corceiro och Jesper Veileby och noga kollat video, bilder och texter har jag fortfarande svårt att greppa den fulla meningen med utställningen. Det känns som en gåta över det som hänger på väggarna, något jag ska luska ut.
En fulkulturell association, som lätt kan tolkas som en glidtackling hoppar ur mig:
Jag känner mig som en av huvudrollerna i Da Vinci koden, men det kanske är att reducera er konst till intet?
Jesper Veileby skrattar.
– Ja, en smula, men det finns ledtrådar i titlarna.
Sevärt, säger jag och uppmanar alla att titta in om man har vägarna förbi. Och vägarna förbi har vi nu när Galleri Pictura ligger mitt i självaste lejonkulan.
Text: Malte Lindahl
