Fram tills 1800-talets mitt dömdes alla studenter i universitetets egna domstol. Det här är historien om hur teologstudenten Jacob Wilhelm Blomdahl, efter ett bråk med tragisk utgång, dömdes till halshuggning av rektorn.
Det var över på bara någon sekund. Jacob Wilhelm Blomdahl hade med ”en sällsynt frimodighet och med full förtröstan” gått sin död till mötes och där hans huvud suttit fanns nu enbart ett tomrum. Året var 1830 och det hade varit den kallaste vintern på 40 år. Avrättningen skedde på Lunds dittills oanvända avrättningsplats uppe på Norra Fäladen. Nästan lika snabb som halshuggningen hade varit skedde begravningen. I ett undangömt hörn på Norra kyrkogården – avsett främst för självmördare – fick Blomdahl sin sista vila.
Exakt vad det var som ledde fram till detta, det kanske svartaste kapitlet i Lunds universitets historia, är det ingen som vet säkert. Allt man vet är vad Blomdahl berättade och det som framkom under utredningen och rättegången. Men säkert är att det var den 7 september 1829 i det lilla korsvirkeshus som än idag står kvar mellan S:t Annegatan och Adelgatan som allting blev så fel. Huset som efter mordet kom att kallas för ”Locus Peccatorum” (Syndernas hus), men som 1829 fortfarande var ett studentboende.
En av de boende i korsvirkeshuset var Jacob Wilhelm Blomdahl, teologstudent och medlem i Göteborgs nation. Med på hans rum fanns förutom han själv Anders Landén, som även han var teologstudent och medlem i Göteborgs nation. Stämningen var allt annan än vänskaplig. Blomdahl var uppretad, men exakt varför han var det går enbart att spekulera om. Troligvis berodde det på Blomdahls psykiska tillstånd i kombination med en kärlekshistoria och ett bråk om pengar. Bråket urartade. I rummet bredvid Blomdahls fanns det gallerjärn som tillhört ett fönstergaller. Efter ett kort slagsmål fick de båda kombattanterna tag på varsitt gallerjärn och en duell inleddes.
Blomdahl var överlägsen Landén. Han var tränad i att fäktas med sabel och var en erkänt duktig fäktare. Han parerade enkelt Landéns utfall och kontrollerade kampen. Plötsligt såg han en öppning och med ett kraftigt hugg träffade han Landén vid tinningen. Järnet bet sig in i huvudet och Landén öppnade munnen, men det kom inte ut något ljud. Landéns gallerjärn gled ur hans hand och ramlade ner på golvet. Hans ben gav vika under honom. Allt enligt Blomdahls vittnesmål.
Om Landén var död redan när han föll till marken går inte att svara på. Men efter att Blomdahl i raseri massakrerat Landéns kropp rådde det inte längre några tvivel om att han var död. När Landéns kropp hittades var huvudskålen intryckt av flera slag, näsan var krossad, hans vänstra öra var nästan avslitet och huvudet vilade i en pöl av blod och hjärnsubstanser.
Blomdahl ställdes inför rätta, men han hamnade inte inför en vanlig domstol utan inför det Akademiska konsistoriet som på den här tiden dömde studenter. Konsortiet tog inte hänsyn till Blomdahls psykiska tillstånd utan de dömde honom till lagens strängaste straff: döden. Ty, som konsistoriet skrev, “lif för lif gifva”.
Den 30 september 1829 öppnar Göteborgs kurator Lunds veckoblad och läser om konsortiets beslut. Därefter slår han upp sidan i nationsmatrikeln där Blomdahl skrivit in sig på nationen, och drar fem tjocka streck över mördarens namn.
Trots flera ansökningar om nåd och trots att konsistoriet skrev till kungen och bad om att avrättningen skulle flyttas till Malmö, där man redan på 1800-talet hade större erfarenhet än i Lund av att ha ihjäl folk, verkställdes avrättningen den 16 april 1830. Norra Fäladens första och enda avrättning.
Text: Tobias Stefansson
Källor: Malmö slottsförsamlings kyrkobok 1745–1831, Ett gammalt mord, K. Arne Blom.
