Min unge kräktes hela natten och halva dagen i dag, väldigt synd om honom tycker jag, och synd om mig som inte får sova och måste springa och torka spyor och slänga täcken i tvätten och allt sånt praktiskt. Det underliga är att Albert inte alls verkar tycka synd om sig själv. Han bara bluörp, spya, ojoj och går och hämtar papper och härmar och försöker torka upp. Han verkar t om tycka det är roligt att få springa omkring och städa mitt i natten. Själv får jag närapå dödsångest när jag känner att jag måste kräkas och börjar nästan lipa för jag tycker det är så ångestframkallande. Konstigt det där, hur olika det kan vara.
