Det finns fog för att skriva att Smålands blöder. Lundagårds reportage I elfte timmen bygger på fakta och relevanta iakttagelser. Det skriver Ida Ölmedal, redaktör och ansvarig utgivare.
Inlägget är ett svar på Maya Isakssons krönika ”När storyn blir viktigare” och smålandsmedlemmen Gustaf Larssons debattartikel ”Smålands glöder”.
Det finns mycket att berätta om Smålands nation. Lundagård har tidigare rapporterat om allt från spännande bandbokningar och kulturpolitik i festivalform till liberalen som blev mobbad på korridoren för sina åsikter.
Reportaget I elfte timmen gör inte anspråk på att vara den allt omfattande historien om Smålands nation. Det är inriktat på nationens utveckling efter utgången ur Akademiska föreningen och nationsobligatoriets fall. Det är ett aktuellt och angeläget tema, inte minst för de många studenter som hör till Smålands boende, aktiva eller besökare.
Grunden för reportaget är siffror ur nationens ekonomiska redovisning och medlemsinskrivning. Det är knappast kontroversiellt att påstå att medlemmarna är en nations syre, eller att en fungerande ekonomi är en förutsättning för att den ska kunna överleva. Situationen oroar Smålands egna medlemmar så mycket att de kallar till krismöte. Den dramatiska medlemsminskningen och den erkänt svaga ekonomin motiverar rubriken ”Smålands blöder”. Det är en kraftfull beskrivning, men den är rimlig.
I reportaget försöker Lundagårds reporter också skildra vilka människor, caféer och korridorskök som gömmer sig bakom siffrorna. Vad tänker de smålandsaktiva som är verksamma i detta, och vad gör de? Kläder och inredningsdetaljer är mer än stilistiska grepp; de hjälper oss att få en bild av de miljöer reportaget rör sig i.
I den smålandsaktivas ögon kan lusekoftor och doften av korridorskök kännas som en kliché. Men för reportern, den oinvigda besökaren i läsarens ställe, var de det mest iögonfallande.
Varför just lusekoftor och kantstötta fat? Kanske blir vissa detaljer viktiga just för att de bär på kopplingar till värderingar, status, identitet och olika samhällsgrupper. Det är kanske inte ett sammanträffande att det är samma detaljer som en rutinerad smålandsmedlem vant sig vid till den grad att de uppfattas som stereotyper. Det är fortfarande värt att beskriva.
Lundagård beskriver också nationens bredd. I slutet av texten lyfts fördomarna mot nationen som en möjlig orsak till medlemstappet. Texten är helt uppbyggd kring olika aktivas egna resonemang om vad Smålands är och bör vara.
I kommentarerna till reportaget märks en tendens bland Smålands anhängare att läsa texten som en kontrast mot andra nationer. Att det luktar billig fylla i en studentkorridor är kanske inte vanligare på Smålands än någon annanstans. Det är ändå är en träffande beskrivning av hur söndag på Dacke kan dofta.
Jag tycker alltså att Lundagård har valt en rimlig vinkel. Vidare är reportaget baserat på säkra siffror och på uttalanden och skrifter från nationen själv. Det är tråkigt om skildringen bekräftar fördomar om Smålands nation, men beskrivningarna är relevanta. Då är det inte Lundagårds uppgift att skala bort delar av verkligheten, bara för att Smålands medlemmar börjar tröttna på dem.
Däremot säger I elfte timmen inte allt som kan sägas om Smålands nation. Jag välkomnar tips om den glödande nationen Smålands framöver.
Ida Ölmedal
Redaktör och ansvarig utgivare
