I elfte timmen är inget domedagsreportage. Däremot är det riktat även till den som står i utkanten av studentvärlden. Och även smålandsmedlemmar får acceptera att höra hur de klär sig.
Det skriver Lundagårds reporter Lorena Toro Meneses i sitt svar på kritiken från Maya Isaksson och Gustaf Larsson.
Reportaget I elfte timmen är grundat på en gedigen research, baserat på Smålands egna protokoll, budget och otaliga inspelade intervjuer med flera Smålandsmedlemmar. Jag har även besökt Smålands vid flera olika tillfällen.
En person som har reagerat på reportaget är Smålandsmedlemmen Maya Isaksson som i sin krönika skriver: ”Enligt Lundagårds artikel I elfte timmen är nationen snart nedlagd”. Var någonstans i reportaget skriver jag att nationen snart är nedlagd? Ingenstans. Tvärtom avslutas reportaget med att Smålands får utrymme att blicka framåt, till sin nystartade novischverksamhet, som har varit obefintlig under höstterminen 2011.
Maya Isaksson väljer dessutom att utnämna sig själv till debattens sakkunnige, genom att glänsa med sin journalistutbildning. Men jag förstår aldrig vad Maya Isaksson vill ha sagt, när hon för allas beundran lägger upp sin CV på Lundagårds hemsida. Maya Isaksson vädjar till läsaren, att vi ska ta henne på orden, på basis av hennes titel. Elitiskt, någon?
Den 11 december, 2011 arrangerade Smålands ett extrainsatt möte. På Smålands inbjudan till mötet stod det: ”Vi har nästan inga aktiva. Vårt medlemsantal rasar. Vi har ont om besökare på våra klubbar”. Det är Smålands egen beskrivning.
Skildringen av Café Ronja syftar bland annat till att visa bredden hos Smålands, som en nation som har engagerade medlemmar. Det är inget ”domedagsreportage” även om Gustaf Larsson anstränger sig för att dribbla bort läsaren.
Maya Isakssons hävdar ett enskilda Smålandsmedlemmar inte känner igen sig i reportaget. Men människor tenderar att missa detaljer i sin egen intressesfär. På samma sätt som en VD i ett börsnoterat bolag, kanske inte hade valt att beskriva sitt styrelsemöte, som fullt av karlar i skräddarsydda kostymer med blanka attachéväskor.
Som alibi för sin attack använder Maya Isaksson andra Smålandsmedlemmar som, enligt henne, inte känner igen sig i reportaget. Maya Isaksson spänner sin båge, som hon skjuter mot mitt reportage laddad med en yvig retorik om sagor, som går ut på att spräcka hål i min trovärdighet.
Men Maya Isaksson har inte hämtat hem sitt byte med utsagor, från Smålandsmedlemmar, som en reporter. Gustaf Larsson och Maya Isaksson är båda medlemmar i Smålands och deras inlägg är partsinlagor.
Min enda lojalitet ligger hos berättelsen. Jag skriver det jag luktar, ser och läser så rättvist det bara går.
Gustaf Larsson och Maya Isaksson anstränger sig för att fiska upp enskilda klädesplagg ur reportaget, och baserar sin ilska på den lilla fångsten. Det är sant att en bråkdel av reportaget, I elfte timmen, beskriver kläder men Maya Isaksson stirrar sig blind på maskan i koftan. Så blind att Maya Isaksson kanske missade resten av reportaget? Lejonparten av reportaget handlar i stället om olika Smålandsmedlemmar som får förklara sina olika idéer. Sida upp och sida ner. Reportaget låter båda sidor komma till tals. Såväl Smålandsmedlemmar som är emot ett medlemskap i Studentlund och medlemmar som är för ett medlemskap. Det är Maya Isaksson som gör lusekoftans nyans mer intressant än besöksstatistiken. Inte jag.
Själv använder jag nästan bara koftor och det hänger även en lusekofta i min garderob, som jag tycker väldigt mycket om! Skildringen av kläder är inga negativa omdömen, trots att Gustaf Larsson tolkar beskrivningarna som ”stereotypa”. Det är synd, men det får stå för Gustaf Larsson. Han förklarar heller aldrig vilken stereotyp han har i åtanke.
En nyhetsartikel skiljer sig från reportaget där beskrivningar av kläder är en vanlig ingrediens. Reportrar från Stig Dagerman till Joan Didion har alla skildrat klädesplagg, manér, miljö, kroppsuttryck och artefakter i sina reportage.
Detta var brukligt redan när August Strindberg 1886 skrev ett reportage om den franske bonden, där han in i minsta beståndsdel beskrev bondens kläder, språkbruk och vinets kvalitet. Detta var också brukligt på 1970-talet när journalisten Göran Palm skrev sina arbetsplatsreportage om arbetarna på fabriken LM Ericsson. Detta var också brukligt i Björn af Kleens reportage Vår generations adel, i Lundagård 2003. Björn af Kleen ger detaljrika skildringar av adelns kläder och manér. Han skriver ”Tigge bär korrekt bratkostym – loafers, italienskt märkesskärp med stor metallbricka, ljusa små jeans, pastellfärgad skjorta, långt blont slick.”
Är Smålandsmedlemmar en speciell grupp, som av oförklarliga anledningar inte får beskrivas?
Gustaf Larsson och Maya Isaksson verkar inte förstå att jag också skriver för läsare som aldrig har sett insidan av en studentkorridor, och som aldrig har satt sin fot på en nation. Alla studenter är inte satta till världen i en akademikerklass, där allt om studentlivet är självklart.
Läsare som inte känner till studentlivet som sin egen ficka, ska också förstå reportagets sammanhang. Då har detaljer och Smålands historia betydelse. Jag skriver bland annat för läsare som inte infödda som universitetsvärldens prinsar och prinssessor.
Lorena Toro Meneses
Reporter på Lundagård
